I mitten av 1800-talet började den månghundraåriga ”Lilla istiden” äntligen ta slut. Vi har sedan dess haft en måttlig global uppvärmning på cirka 1,1 grader. En stor del av detta är en naturlig återhämtning från Lilla istidens köldperiod.  

På 1860-talet dog folk i Sverige av en riktig klimatkris, precis som Elsa Widding sa i sitt mångbesjungna jungfrutal i Riksdagen. Missväxtåren 1867—1869 blev den sista svåra svältepisoden i Sveriges historia, då tusentals människor dog.  

Massmedia påstår att vårt nuvarande, en aning varmare klimat kännetecknas av en ’klimatkris’. De rapporterar också att många människor dör av värmeböljor och olika varianter av extremväder som påstås följa av uppvärmningen.  

Men faktum är att allt färre dör av klimatrelaterade katastrofer. De senaste 100 åren har klimatoffren minskat stadigt över tid. (Uppdaterad figur från forskningsartikel av Björn Lomborg baserad på internationell katastrofstatistik.) 

Men folk dör inte bara av katastrofer, utan också av att klimatet blir varmare. Den ledande medicinska forskningstidskriften The Lancet publicerar återkommande undersökningar av hur mortaliteten påverkas av temperaturen. Den senaste stora rapporten är från 2021. 

Man undersökte drygt 130 miljoner dödsfall i 43 länder runtom i världen under perioden 2000–2019. Över hälften av Jordens befolkning är med i underlaget. Man fann att cirka 5,1 miljoner av alla dödsfall var relaterade till temperaturen. Det dog cirka 4,6 miljoner av kyla mot cirka 0,5 miljoner av värme.  

Det var alltså nästan 10 gånger fler som dog av kyla, än av värme. De flesta ställen med hög klimatdödlighet fanns i låglänta, tätbebyggda kustområden i Asien och Europa. Resultaten är konsistenta med vad tidigare undersökningar kommit fram till. 

Hur bestämmer man egentligen att någon har dött av kyla eller värme? Från Socialstyrelsen kan man ladda ner statistik över vad svenskar dör av. Det listas ett 80-tal orsaker. Ingen av dessa handlar dock om vare sig kyla eller värme. Inte heller historiskt hittar vi annat än ”förfrysning” i rapporteringen av dödsfall, medan värmerelaterad död aldrig varit en orsak som använts. 

Nej, detta handlar inte om hur folk har dött, utan om en statistisk bearbetning där dödsfallsstatistik korrelerats med temperaturdata. Man delar upp jorden i små kvadrater med ungefär 5 mils sida och ser hur många som dött en viss dag i varje kvadrat samt hur hög temperaturen var där den dagen. Man jämför sedan med ett lägsta mortalitetstal för varje kvadrat. Alla avvikelser från detta tal relateras antingen till kyla eller värme. Man får därmed med samtliga konkreta dödsfallsorsaker i denna statistik.  

Forskarna har också undersökt hur klimatdödligheten har förändrats från de första åren på 2000-talet jämfört med de fyra åren fram till 2020. Man finner att dödsfall relaterade till kyla minskar med 0,5 procent under 20-årsperioden, medan dödsfall relaterade till värme ökar med 0,2 procent. Totalt minskar alltså dödligheten med cirka 0,3 procent under vår så kallade klimatkris. 

Globala uppvärmningen RÄDDAR 180 000 liv varje år 

Om IPCC:s datormodeller får rätt i sin gissning att temperaturtrenden fortsätter öka framöver kommer självfallet fler att dö i framtiden av värme. I nuläget dör 120 000 fler av värmeökningen per år. Men samtidigt dör 300 000 färre eftersom den dödsbringande kylan minskar. Netto räddar således den globala uppvärmningen 180 000 liv varje år. (Beräkningen baseras på att vi enligt FN globalt har cirka 60 miljoner dödsfall varje år.) 

Precis som under Lilla istiden är det än idag kölden som är liemannen, inte värmen. Men i massmedia får vi bara höra om de som dör av värme, aldrig om de 10 gånger fler som dör av kyla.  

Gabriel Oxenstierna är fil.dr. i nationalekonomi vid Stockholms universitet, författare till böcker för finansmarknaden och aktiv som klimatskribent på bloggen Klimatupplysningen.