En vän som kanske är ännu mer nördigt marxistisk än jag själv ställde en fråga på vilken jag inte hade något omedelbart svar. Men vi stötte och blötte saken en stund och kom fram till ett synsätt som känns åtminstone preliminärt hållbart. Frågan var om PK-ismen är ett produktionssätt eller bara en ideologi. Vi kom fram till att den faktiskt kan betraktas om ett produktionssätt, om än rätt dåligt, vilket faktiskt är ett fantasieggande perspektiv för en nörd.

Marx hittade på begreppet produktionssätt för att understryka att det finns fundamentala skillnader mellan hur samhällena genom historien valt att organisera sin produktion och sociala relationer i allmänhet. Till exempel, sa han, har det i västerlandet under de senaste tusen åren förekommit två väsensskilda produktionssätt: feodalismen och kapitalismen (eller det borgerliga samhället). Ett ytterligare produktionssätt hade han själv tänkt ut för framtiden, nämligen kommunismen.

Om du kan föreställa dig de bärande dragen i dessa tre samhällsformationer så har du fattat vad det handlar om och då kan du också vara med och diskutera om PK-ismen är ett fjärde produktionssätt på samma abstraktionsnivå (en diskussion som oundvikligen omfattar grova och för många säkert stötande förenklingar).

Kommunismen i dess sedermera förverkligade sovjetiska variant är (om du frågar mig) det enklast beskrivna produktionssättet eftersom det inte har så många rörliga delar. Där finns en härskande klass av partimedlemmar som kontrollerar produktionsapparaten och disponerar hela det ekonomiska överskott (”vinsten”) som produktionsapparaten genererar. Ett ynkligt minimum av livsförnödenheter delas ut till arbetskraften. Privat ägande är i stort sett förbjudet vilket bland annat medför att ingen utom partiet får starta eller äga företag eller ens en läsecirkel.

Kapitalismen utgör i många stycken en motsats. Det finns en härskande klass som består av ägarna till produktionsmedlen. Tillträde till denna klass får man genom företagande, det vill säga genom att utnyttja näringsfriheten och äganderätten och andra institutioner som anses fritt givna medborgarna i marknadsekonomier. En sådan formativ institution är konkurrensen som logiskt följer av näringsfriheten och äganderätten. De medborgare som inte är företagare är arbetare i företagarnas företag.

Även om företagarna i kraft av sitt ägande är den dominerande klassen är det, paradoxalt nog, arbetarna som gynnas av denna ordning om man jämför med kommunismen. Till exempel tjänar IKEA:s kunder tillsammans långt mer per år på att företaget säljer billiga möbler än vad Kamprads efterföljare plockar hem i årlig vinst. Man kommer fram till samma slutsats om man jämför kapitalistarbetarens levnadsstandard med kommunistarbetarens.

Därmed är det dags att införa PK-ismen i schemat. Institutionerna i den PK-istiska ordningen är desamma som i den kapitalistiska. I varje fall är de väsensskilda från de kommunistiska. Den stora och avgörande skillnaden mellan kapitalismens och PK-ismens konstruktion är att en överlägset större andel av det ekonomiska överskottet under PK-ismen samlas under den högsta makthavarens, således politikernas, kontroll.

För ett ungt företagarämne gestaltar sig därför tillvaron helt olika om vederbörande opererar i ett kapitalistiskt eller ett PK-istiskt samhälle. I kapitalismen ligger det ekonomiska överskottet, således den potentiella ekonomiska efterfrågan som företagarämnet vill tillgodogöra sig genom att marknadsföra attraktiva varor och tjänster, utsmetat över hela samhället i form av köpsugna banktillgodohavanden hos företagare och arbetare. I PK-ismen ligger denna potentiella efterfrågan till avsevärd del hos staten, det vill säga politikerna.

Det är skillnad på att producera för och sälja till allmänheten och att göra detsamma gentemot PK-istiska politiker. De två efterfrågar helt olika saker. Allmänheten efterfrågar mat, tvål och flygresor och likartade varor och tjänster. Politikerna efterfrågar prestige åt sig själva eftersom den prestigen vid valen kan växlas in i makt som ger dem goda inkomster etc.

Driftiga företagarämnen kan därför framställa och sälja en helt ny sorts tjänst till politikerna, närmare bestämt förtryckta och eftersatta människor som politikerna kan vårda, omhänderta och försörja för att på så vis vinna godhetspoäng och sådan prestige som de behöver för fortsatta framgångar i sitt kall.

Till exempel kan företagarämnet leta upp en ursprungsbefolkning som kan produktutvecklas och kundanpassas för att kvalificera sig som legitim mottagare av de ekonomiska resurser som politikerna kontrollerar. Vinsten för företagarämnet kan vara att bli generaldirektör för en myndighet som nyskapas för att administrera det fortsatta stödet till den nyupptäckta eftersatta gruppen. (Det förekommer avarter. Till exempel missbrukade uppfinnarna bakom rörelsen Black Lives Matter i USA sina framgångar och använde de pengar som rullade in till att köpa lyxfastigheter åt sig själva och rörelsens övriga ledare. Det höll inte länge. Synd på så rara ärtor.)

Det finns hur många potentiellt lidande och eftersatta grupperingar som helst. I PK-samhället finns därför ingen gräns för det antal behjärtansvärda insatser för svaga människor som kan uppstå.

Entreprenörskapet kan utvecklas sig i helt oanade riktningar och exempelvis ta formen av import av handikappade somalier som i Sverige kan få ett nytt liv genom att tjänstgöra som anhöriga till statsfinansierade anordnare av insatser för särskilt stöd och särskild service enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Är då PK-ismen närmast att betrakta som en modernisering och vidareutveckling av kapitalismen och således ett fullvärdigt produktionssätt som kan stå på egna ben?

Jag skulle svara nej på den frågan. PK-ismen är ett falskt och i längden ohållbart produktionssätt eftersom de som betalar för de nya tjänster som produceras – det vill säga skattebetalarna – inte har någon nytta av ruljangsen. Det är som om en kund på IKEA gick till varuhuset och köpte bokhyllan Billy men sedan aldrig kunde hämta ut sitt platta paket.