Jag har haft turen att få växa upp med en rad äldre människor omkring mig. Morfar förstås, som var född 1886 och hade fyllt 76 redan när jag föddes, men också min moster, mina morbröder och vänner och kollegor till mamma och pappa. Bara en sån där sak som att få följa med mamma på symöten var en upplevelse.

Syjuntan bestod av sju, åtta kvinnor i olika åldrar varav mamma var en av de yngre. Ett par av dem var i 80-årsåldern och en hade fyllt 90. Och även om det är klart att kaffet (i mitt fall saften) och de goda kakorna lockade såg jag också fram emot berättelserna som delades medan det stickades, virkades och broderades. Det var berättelser ur verkliga livet, hämtade från vägglusangripna arbetarlängor och små fattiga torpställen, berättelser om matbrist, sjukdom, arbetsplatsolyckor och utsatthet. Berättelser om ett liv som var vardag för de flesta bara någon generation eller två innan jag föddes.

Samtidigt var det berättelser om livsglädje, kraft och mod. Mitt i skildringarna av hur det knäpptes vägglöss i arbetarbostaden, eller hur man fick snåla på potatisen och sillen i torpstugan fanns också glada minnen och en stark kärlek till livet självt. Syrendoften om våren, grandoften på jul, lördagsdans på logen och besök hos fotografen iklädd den finaste klänningen.

Så brukade min mormor Elin göra ibland, bara för att hon fick lust. Det finns således ett antal vackra fotografier av henne, där hon står högtidligt uppställd i fotoateljén. Jag blir alltid lika varm inombords när jag ser de där bilderna, där hon är så ung och så full av livsglädje. Och livsglädjen, den behöll hon genom livet.

Människor hittar alltid något att glädjas åt, även när livet är svårt. Kanske i synnerhet när det är svårt? Jag har inget som helst belägg för det, men jag minns de gamla damerna i mammas syjunta som både gladare och piggare än de flesta människor jag möter idag, oavsett ålder. Kan det vara så att de svåra tider vi nu lever i – med skenande mat- och elpriser, en kriminalitet som gått överstyr, en arrogant mediekår – i förlängningen kommer att göra att vi lär oss se de mer vardagliga glädjeämnena i nytt ljus?

Trots att jag umgicks så mycket både med äldre släktingar och andra äldre – och trots att jag, enligt mamma och pappa, var än mer frågvis än Tjorven i Saltkråkan – är det mycket jag missat. Småsaker, vardagliga detaljer som jag inte tänkte på då men som jag blir alltmer nyfiken på med åren. Som det där med korna, till exempel. Vad hette mormors och morfars kossor?

Det är ganska lätt att räkna ut att det fanns en Rosa och en Stjärna i ladugården, säkert en Krona och kanske en Maja, men sen då? Nu finns det inte längre någon att fråga. Däremot vet jag att de sista hästarna morfar hade som lantbrukare hette Pontus och Prins, för på dem finns det en mycket vacker bild, med tillhörande bildtext, i ett av mammas gamla fotoalbum.

Jag känner dock till namnet på en av de kor som stod i stallet i pappas barndomshem. Hon hette Andersson, efter den bonde som sålt henne till farmor och farfar. Om det var hon eller någon annan kossa som tog sig för att sparka ut farmors tänder minns jag inte, men att så skedde vet jag i alla fall, för det har pappa berättat om många gånger. Trots att farmor var minst sagt van vid att mjölka kor, och sannolikt kunde göra det i sömnen, var det något som hände som gjorde att det slog slint för kossan.

När farfar senare skulle sälja den sparkande kon, och tog med sig henne till en bonde som visat intresse, hade han med sig en av sönerna. Allt gick bra och de båda bönderna skulle just ta i hand när den lille ätteläggen avslöjade det som farfar ”glömt” att nämna:

”Fast ho sparker när en mjölker’na”

Farfar fick vackert gå hem med kossan igen, och sannolikt gnisslades det tänder rejält. Men såvitt jag vet blev det vare sig utskällning eller aga för den lille gossens del, för hur skulle en bibelläsande missionsförbundare som farfar ha kunnat banna ett barn för att denne talat sanning?

Bild: Skribentens mormor hos fotografen, tidigt 1900-tal