Och hur länge är man egentligen barn i Sverige?

Det beror helt på situationen. I vissa situationer tycks benämningar som ”tonåring”, ”ungdom” eller ”unga vuxna” helt ha fallit bort ur språkbruket. Viss förvirring verkar råda.

”Nordisk familjebok från 1904 förlägger barndomens slut till pubertetens inträde. FN:s barnkonvention, formulerad 1989 och ratificerad av de flesta av jordens länder (i Sverige 2020), anger att varje människa under 18 år räknas som barn, om man inte blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.” (Wikipedia)

Under 2015 anlände som bekant cirka 35 000 killar och män till Sverige från Mellanöstern och Afrika. De absolut flesta var unga vuxna, eller redan vuxna, många i åldrarna 20-32 år och samtliga påstod sig vara 17 år. De blev därför klassade som ”ensamkommande barn” av migrationsverket och den efterföljande omhändertagandeindustrin.

Alla i Sverige tycks numera ha sina egna uppfattningar om hur länge man är ett barn.

Säg till den 15-årige gängkriminelle Ahmed i Rinkeby att han är ett barn och därför bör gå hem och leka med sin modelljärnväg istället för att kränga knark och vapen på torget. Du kommer garanterat att få höra att du ska dra åt helvete och att han avser att utföra rätt så avancerade sexuella handlingar mot din mor.

När det gäller häktning av kriminella ungdomar, vilket kan ske från det de fyllt 15 år, är samtliga barn. Vilket vi hört om i reportage från Ekot under ett par dagar nu.

Den rent absurda rubriken ”Häktade barn isoleras för länge – trots lagändring” ses som en självklarhet för Ekot i det första reportaget.

Jag är förmodligen gammaldags, eftersom rubriken gör att jag ser framför mig hur brutala och elaka fångvaktare låser in småkillar, iförda kortbyxor med hängslen och en ballong fastknuten i skjortknappen, till isolering i mörka och fuktiga källarvalv.

Första reportaget handlar om en 16-åring. Han har för säkerhets skull av Ekot fått ett nytt hebreiskt namn, Elias, och en ny röst. Elias framställs av Ekot som oskulden själv.

Elias var bara på väg till skolan, som alla andra mornar, då han blev haffad av polisen och häktad med restriktioner. Visserligen på grund av att han är misstänkt för ett allvarligt brott, men en sådan petitess faller naturligtvis snabbt bort i Ekots rapportering.

Vi får veta att Elias har mått dåligt i häktet. Han uppskattade faktiskt inte alls vistelsen där. Tidigare var han mycket intresserad av skolarbetet, berättar han själv, men nu är han inte det längre eftersom han kommunicerade med andra vuxna häktade genom avloppssystemet, så nu har han fått helt andra intressen. Underförstått tack vare den elaka häktespersonalen, som enligt Ekot är de som bryter mot lagen.

I det andra reportaget framkommer det att många av de häktade barnen som sitter i isoleringshäkte tackar nej till erbjudna aktiviteter. Märkligt nog kallas barnen nu plötsligt för ”ungdomar”. Från Ekot:

”På tre häkten i landet tackar häktade ungdomar mellan 15 och 17 år oftast nej till att bryta sin isolering – trots att man har rätt till det enligt lag. Det rör sig om Örebro, Gävle och Kristianstad.

Emma Heimer, som är kriminalvårdsinspektör i Örebro, säger att det råder det en tystnadskultur bland ungdomarna – och att de därför inte vill umgås med personalen.

‘Det enda vi kan göra är att fortsätta tjata och försöka motivera dem att komma ut’”.

Nu får vi höra en häktad 17-åring, som även han fått nytt namn och ny röst. Nu har Ekot dragit sitt mörkande ännu längre och kallar den kriminelle 17-åringen för Erik, en tonåring som talar perfekt svenska.

Lille Erik uppskattade inte heller vistelsen i häktet. Han höll sig hellre för sig själv i cellen än deltog i aktiviteter som enligt Erik inte höll tillräckligt hög standard:

”Enligt Erik fick han välja på att vara ute på en betonginmurad uteplats som var lika stor som hans cell, spela på ett gammalt Nintendo-spel eller vara i ett gym som mest bestod av en yogamatta.

Han berättar att han kände sig mer och mer nedbruten, att han saknade sin familj och att det kändes meningslöst att lämna cellen – så han började tacka nej.”

Frågan är vad vi ska göra för att få alla dessa kriminella barn, eller ungdomar som de i vissa fall kallas, att trivas bättre i häktet. De tycks samtliga sakna sina familjer, så man kunde kanske inkvartera dem på något slags familje-spa, i kriminalvårdens regi. Så att barnen kan få må lite bättre i väntan på rättegång för de mycket grova brott de är skäligen misstänkta för.

Sedan tycker jag att man i konsekvensens namn, om man nu är barn tills man fyllt 18 år, ska byta namn på ”Ungdomsrabatt” vid straffutmätning till ”Barnrabatt”. Vilket bör stärka barnen om de, mot förmodan, blir fällda i rättegång och dömda till något som ska likna ett straff.

Vi måste alla göra absolut allt vi kan för att få de grovt kriminella barnen att må lite bättre om de blir föremål för rättssamhällets ingrip