En av vår tids absolut största röster har tystnat. Countrypionjären och låtskrivargeniet Dolly Parton har gått bort vid 80 års ålder. Med en karriär som sträckte sig över sju decennier lyckades hon med det omöjliga: att förena människor över generationsgränser, genrer och politiska klyftor. Från den fattiga uppväxten i Tennessee till världens största scener lämnar hon efter sig en odödlig låtskatt. Samtidigt som det officiella USA nu sänker flaggorna på halv stång över hela landet för att hedra hennes minne, sörjer en hel värld en av musikhistoriens mest älskade pionjärer.

I våras fyllde Sveriges bästa dansbandslåt 50 år. I april var det nämligen just 50 år sedan Sten & Stanleys album Bella bella släpptes. Och låten – första spåret på B-sidan om jag inte missminner mig – är förstås Jag vill vara din, Margareta.

Tidernas bästa, som sagt. Tycker i alla fall jag. Men jag erkänner att jag är lite partisk.

Det finns inte mycket som slår en riktigt bra teaterföreställning. Där filmen erbjuder en färdigklippt, statisk perfektion är teatern organisk, rå och djupt intim. Att dela samma syre som skådespelarna, höra deras andetag och se deras sårbarhet utan filter skapar en alldeles särskild form av magi.

En av de mest magiska föreställningarna jag sett är Eirik Stubøs uppsättning av Noréns mästerverk Och ge oss skuggorna med en briljant Örjan Ramberg i en av rollerna.

Idag skriver vi den 28 juli 2026. Och det är en mycket speciell dag för mig. Det är nämligen exakt 140 år sen min morfar, Carl Gustav Alexis, först såg dagens ljus.

Ni som följt mig ett tag vet att han förekommer i mina texter då och då. Han var en mycket viktig person under min uppväxt – och tillhörde den strävsamma generation som alltför ofta glöms bort eller ignoreras i dagens samhällsdebatt. Därför skriver jag om honom än en gång.

Bonnie Tyler må kallas 80-talsikon men den raspiga rösten var legendarisk redan långt före Total Eclipse of the Heart och Holding Out For a Hero. Jag var 14 år när jag hörde Lost in France första gången. Ett år senare kom låten som på många sätt blev ett soundtrack till den sista tiden i högstadiet och de första stapplande stegen mot vuxenvärlden: It’s a Heartache.

Nu har rösten tystnat. Bonnie Tyler har gått bort.

I morse var det svalt. För svalt för att sitta vid det öppna fönstret i enbart den kortärmade sommarklänningen – men för varmt för en kofta. Dags att ta fram den tunna sommarsjalen alltså. Vilket jag gjorde med glädje. Det är nämligen någonting med den där tunna sjalen som får mig att känna mig extra nöjd med livet.

Midsommarhelgen kom och gick, med ljus, sol och svenska traditioner som hållits levande generation efter generation. Själv firade jag hemma i stan, med sillunch på balkongen och fika med grannar på vår vackra gård. En gård som är som vackrast just nu, när högsommaren står för dörren, och som alltid får mig att tänka på den prunkande trädgården hemma hos morfar.

Sista söndagen i maj är här och det är dags att fira Mors dag igen. Varenda år önskar jag att jag fick träffa min egen mor igen, bara ett litet ögonblick just denna dag, för att få uppvakta henne med en bukett syrener, en kanna starkt kaffe och en god budapestbakelse – kanske hennes stora favorit bland bakverk. Men den önskan kommer aldrig att slå in, åtminstone inte på den här sidan om det sista andetaget, så jag plockar fram mina minnen istället och då känns det nästan som om hon satt här mittemot mig igen.

Dagen till ära återpublicerar jag en text som jag skrev för sex år sedan, just till denna speciella dag:

Ni som växte upp i tv:s barndom minns säkert, precis som jag, Anita och Televinken. Men hur mycket vet ni om Televinkens ”mamma” Anita Lindman? Jag ska villigt erkänna att jag inte visste särskilt mycket om henne så jag bestämde mig för att ta reda lite mer.

Idag är det pingstafton, en underbar högtidsdag som tyvärr tycks ha blivit lite bortglömd sedan annandag pingst förpassades till att vardagen. Men detta är en stor helg i den svenska traditionen och den är väl värd att uppmärksamma även den inte innebär långledigt från jobb och skola.

Idag, den 16 maj, är det 51 år sedan Junko Tabei blev den första kvinnan att nå toppen av Mount Everest. Hon var en lågmäld kvinna som aldrig hade en tanke på att bli en symbol – hon ville bara klättra. Ändå blev hon en av de mest ikoniska klättrarna och en stark symbol för vad som är möjligt att åstadkomma.

Äntligen är det Valborg igen! Jag älskar den här dagen, den är så fylld av traditioner och kulturarv och av kopplingar till våra förfäder. Idag fyller dessutom vår kung, Carl XVI Gustaf, 80 år. Och även om jag inte alltid varit tidernas mest entusiastiska rojalist så blir jag mer och mer vänligt inställd till kungahuset ju äldre jag blir.

Denna morgon för exakt 40 år sedan vaknade Sverige till ett nytt Europa, för alltid förändrat. Vi visste det inte inte ännu, den där lördagsmorgonen den 26 april 1986. Vi visste inte att reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl hade fått en härdsmälta.

Först på måndagsmorgonen, när kärnkraftverket i Forsmark slog larm om förhöjda nivåer av radioaktivitet, blev det uppenbart att något hade hänt. Men det tog ett par dagar innan vidden av katastrofen blev uppenbar.

Idag firar vi påskafton. Påskvädret är det klassiska: med blygrå himmel och stänk av snöblandat regn. Som det ska vara, med andra ord, i alla fall i den här delen av Sverige. Norrut, däremot (där sonen firar med sin andra familj) är det strålande sol, flera minusgrader och underbart skoterföre. Så olika kan det vara. Men påsk är det ju ändå, oavsett var och med vem man firar.

Varenda år, pålitligare än ett brev på posten, kommer samma rubriker i nyhetsmedierna just denna söndag. ”Så påverkas du av sommartid” får vi veta, i olika mer eller mindre ödesmättade varianter. Allt för att skapa oro och obehag och för att underblåsa den envisa myten om hur otroligt dåligt vi alla mår av att klockan skjuts fram en timme.

Ja, just myten. För det är en myt. Det finns nämligen ytterst få belägg för att människor påverkas av att sommartid inträder.

Den som kommit i kontakt med mina krönikor några gånger har inte undgått att förstå att jag är väldigt förtjust i våra svenska traditioner. Mer än så – jag ser traditioner som en del av det som håller ihop ett land. Det ger oss en koppling bakåt, till de tidigare generationerna, samtidigt som det skapar trygghet, stolthet och stabilitet i samtiden. Som den här dagen, till exempel; våffeldagen. Som i all sin anspråkslöshet knyter an till generationers glädje över att våren äntligen gör sitt genomslag efter en lång, karg vinter.

Ja, just grön. Och jag pratar inte om Miljöpartiet de gröna, som ju knappast gör någon glad, utan om Sankt Patrick, ett av katolska kyrkans mest älskade och vördade helgon. Ett helgon som, dessutom, älskas långt utanför den katolska världen.

En av Hollywoods allra största har gått bort. Robert Duvall dog i söndags i sitt hem i Virginia, 95 år gammal. Och jag tänker på vilken fantastisk skådespelare han var och alla underbara rollprestationer han gjort. Men av alla minnesvärda roller han gestaltat genom åren är det en roll som för alltid finns i mitt hjärta mer än någon annan.

Samtidigt som det nya året gjorde entré kom också snön. Och som det har snöat! Dag efter dag, natt efter natt, och just nu är mitt Högdalen (och många andra platser) ett gnistrande vitt sagoland. Det är bedövande vackert och jag tänker, inte för första gången, på hur lyckligt lottad jag är som bor i ett land med så kontrasterande årstider.

Idag skriver vi den 1 januari 2026. Tänk att det alltid känns lika märkvärdigt första gången man skriver ett nytt år. 2026. Ett speciellt år för mig, för övrigt, eftersom det i år är exakt 100 år sen min far föddes. Det är också exakt 140 år sen min morfar först såg dagens ljus. Två starka, goda män som bidrog till att göra min barndom ljus och lycklig.

Fast det var inte det den här texten skulle handla om. Utan om pissaladière.

Fram till helgdagsreformen 1772 var tredjedag jul en helgdag. Dagens namnsdagsbarn har också koppling till den kristna tron – idag firar katolska kyrkan aposteln Johannes. Han var den yngste av apostlarna och kallas ofta ”den älskade aposteln”.

Så kom då julafton till sist. Paketen är inslagna, rimmen skrivna, granen på plats och mat och dryck står i kylen. Framför oss ligger tre dagar att njuta av, oavsett hur man väljer att fira. Och det gör jag. Firar, alltså. Även om firandet inte ser exakt likadant ut varje år längre, nu när mina föräldrar sedan länge är borta.

Det är den tiden på året igen, när vi julstökar och pysslar och när vi gärna slår oss ner i soffan och ser på en stämningsfull – eller kanske actionfylld – julfilm. Här listar jag några av de bästa och mest njutbara filmerna som finns att streama i år. Först ut – en odödlig klassiker som jag tipsat om förut (men som tål att ses om och om igen…):

Idag är det den 17 december och årsdagen av det som i min hemstad Karlskoga kallas Storsmällen i Björkborn. I år är det 85 år sedan den där decemberdagen 1940, då elva arbetare och brandmän omkom i en av de värsta arbetsplatsolyckorna i Sveriges historia.

Idag är det Lucia – en av våra mest älskade traditioner. Idag ackompanjeras därför morgonkaffet av de underbara luciasångerna. För det spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag upphör aldrig att beröras av Luciamorgonens magi.

Idag är det första advent. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag blir alltid lika varm inombords när vi går in i adventstiden. När jag tänder det första ljuset känner jag inte bara glädjen inför den kommande julen utan också samhörighet med de generationer som kom före.

Ett av mina stora vardagsnöjen här i livet är att läsa kokböcker. Okej, jag ska erkänna att jag ibland besöker receptsidor på internet men faktiskt bara i undantagsfall – när jag riktigt vill gotta, och grotta ner, mig i recept så är det de gamla kokböckerna som kommer fram. Det finns få saker som är så trevliga som att ta fram en kokbok och botanisera bland recepten.

För några månader sedan, närmare bestämt i maj, publicerade P1 Dokumentär ett inslag om Tolkien-översättaren och författaren Åke Ohlmarks med rubriken Mannen som kidnappade Sagan om ringen. Det är en spännande och dramatisk dokumentär – men där finns mycket som skaver. För samtidigt som Märta Myrstener, som gjort dokumentären, pekar på felaktigheter i Ohlmarks översättning av Ringen-trilogin gör hon grova fel själv, både rena faktafel och fel som baseras på en pinsam okunskap om översättarens roll över tid.

Halloween väcker mycket känslor, både positiva och negativa, Många verkar tycka att det lekfulla och högljudda Halloweenfirandet förminskar det stillsamma och värdiga Allhelgonafirandet men så är det inte alls.

Om detta skrev jag i en text som publicerades för sex år sedan. Jag återpublicerar den här: