BITTE ASSARMO: Att ha Henrik VIII som pappa

Att vara kungabarn på 1500-talet låter kanske som en saga med guldkronor och sammetsklänningar. Men fråga Maria Tudor hur mysigt det var. När hon föddes 1516 var hon visserligen sin pappa Henrik VIII:s absoluta ögonsten. Hon fick den finaste utbildningen och var Europas mest eftertraktade prinsessa. Men det fanns ett litet krux: hon var flicka. Och pappa Henrik ville ha en son – ungefär lika intensivt som en femåring vill ha en ponny.

När pappa kungen fick syn på den unga hovdamen Anna Boleyn bestämde han sig för att hon var lösningen på son-problemet. Eftersom påven i Rom vägrade godkänna en skilsmässa från Marias mamma, Katarina av Aragonien, gjorde Henrik som alla andra brukar göra: han startade en helt egen kyrka.

Katarina förvisades, och den 17-åriga Maria blev av med både titlar och hov. Parlamentet stämplade henne som ”oäkta” och gav hennes plats i tronföljden till den nyfödda halvsystern Elisabet. Inte ens när mamma Katarina låg på dödsbädden fick Maria hälsa på. Pappa Henrik var kort sagt ingen kandidat till årets pappa.

Först efter att Henrik tröttnat på Anna Boleyn och låtit halshugga henne tinade relationen upp. Maria fick komma in i värmen igen, mot att hon skrev under på att pappa nu var kyrkans överhuvud. Inombords höll hon dock stenhårt fast vid sin katolska tro.

Efter att pappa hunnit avverka ytterligare fyra fruar – och äntligen fått sin son Edvard – dog han 1547. Halvbrodern Edvard tog över, men avled ung. Han försökte snuva Maria på konfekten genom att utse släktingen lady Jane Grey till drottning i stället. Det gick sådär. Folket ville ha Maria, och stackars Jane hann bara sitta på tronen i nio dagar innan hon fick flytta till schavotten. År 1553 var Maria I äntligen drottning.

Väl vid makten satte Maria i gång med att rulla tillbaka klockan till den katolska tiden. Parlamentet var motsträvigt, men mjuknade när de fick behålla marken de roffat åt sig från klostren. Sedan började bålen brinna. Över 200 protestanter avrättades, vilket gav henne det föga smickrande smeknamnet ”Blodiga Maria”. Dagens historiker menar visserligen att alla brände varandra på den tiden, men ryktet fastnade.

Nu behövde Maria bara en egen katolsk arvinge. Hon gifte sig med den spanske prinsen Filip. Engelsmännen var livrädda att Spanien skulle ta över landet, så äktenskapskontraktet var glasklart: Filip fick kalla sig kung, men Maria bestämde. Tyvärr blev det inga barn, bara två tragiska skengraviditeter.

Sjuk och med sviktande syn tvingades Maria till slut acceptera det oundvikliga. Hösten 1558 utsåg hon sin protestantiska halvsyster Elisabet till efterträdare, och i november samma år somnade hon in, 42 år gammal. Ödets ironi? De två systrarna som levt hela sina liv i skuggan av varandras tro delar i dag grav i Westminster Abbey. Snacka om att få sista ordet – tillsammans.

Bild: Maria Tudor, även (av de protestantiska historieskrivarna) kallad ”Blodiga Maria”. (Wikimedia Commons)

Bitte Assarmo