BITTE ASSARMO: Effective Altruism och dess baksidor

När Netflix i dagarna skildrar kryptobörsen FTX uppgång och fall i serien The Altruists, ligger det nära till hands att betrakta historien som ännu en klassisk berättelse om finansiell hybris och girighet. I centrum står grundaren Sam Bankman-Fried och hans närmaste förtrogna, Caroline Ellison – två unga mattegenier som lyckades bränna miljarder dollar av sina kunders pengar.

Men fallet FTX är mer än ett ordinärt ekobrott – det är en berättelse om en ideologisk överbyggnad som fick brottslingarna att betrakta sig själva som filantroper i samhällets tjänst.

Både Sam Bankman-Fried och Caroline Ellison var hängivna anhängare av Effective Altruism (EA) – effektiv altruism. Rörelsen, som tog form i slutet av 00-talet med filosofer som Peter Singer och William MacAskill som förgrundsgestalter, vilade på en till synes oantastlig premiss: att välgörenhet bör styras av evidens och kalla siffror snarare än magkänsla. I stället för att skänka pengar till prestigefyllda kulturinstitutioner på hemmaplan borde resurserna läggas där varje krona räddar flest liv, exempelvis på myggnät mot malaria.

I en svensk kontext, där biståndsdebatten länge handlat om effektivitet och mätbara resultat, framstod tankegångarna som både rationella och befriande osentimentala.

Men The Altruists blottlägger vad som händer när denna utilitaristiska logik dras till sin spets – särskilt genom EA-konceptet ”earning to give”. Tesen går ut på att en begåvad ung människa gör störst nytta för världen genom att ta ett extremt välbetalt jobb inom finans- eller techsektorn för att sedan skänka bort förmögenheten.

När godhet reduceras till en ren matematisk nyttofunktion uppstår en farlig moralisk glidning. Om målet är att maximera den framtida nyttan – och inom rörelsens mest inflytelserika gren, longtermism, handlar det om att säkra mänsklighetens överlevnad tusentals år framåt i tiden – blir traditionella etiska regler plötsligt förhandlingsbara.

I verklighetens FTX, precis som i tv-serien, blev mottot ”All in, every time”. Om du är övertygad om att dina framtida vinster kan rädda miljontals liv, framstår ett tillfälligt ”lån” ur kundernas tillgångar inte som stöld, utan som en nödvändig riskkalkyl. Ändamålet helgar inte bara medlen; det raderar dem.

Efter kraschen 2022 har företrädare för effektiv altruism varit snabba med att ta avstånd från Bankman-Fried och betona att bedrägeri strider mot rörelsens principer. Det är i sak korrekt. Men att avfärda skandalen som ett enskilt olycksfall i arbetet är att blunda för systemfelet.

Det verkliga problemet med effektiv altruism i dess mest elitistiska form är dess inbyggda demokratiförakt. Rörelsen rymmer en föreställning om att en liten grupp (högintelligenta?) miljardärer har en överlägsen förmåga att räkna ut vad som är bäst för mänskligheten. Därmed sätter de sig över både vanliga moraliska spelregler och det demokratiska samtalet om hur samhällets resurser bör prioriteras.

The Altruists fungerar därför som en nyttig spegel för vår samtid, inte minst i en tid då techjättar och riskkapitalister gärna klär sin maktkoncentration i filantropisk språkdräkt – ofta med siktet inställt på framtida AI-hot snarare än dagens sociala problem.

Erfarenheten från FTX påminner om en gammal politisk och filosofisk sanning: ett samhälle kan inte byggas på att en självutnämnd elit spelar högt vid pokerbordet i hopp om att kunna dela ut vinsten efteråt. Verkligt ansvar kräver respekt för spelreglerna här och nu – även när resultatet inte går att räkna ut i ett kalkylark.

Bild: Sam Bankman-Fried strax före avslöjandet 2022 (Wikimedia Commons)

Bitte Assarmo