MOHAMED OMAR: Döden i djungeln

Efter att Demokraterna blivit störst i kongressens båda kamrar i november hörs krav från progressivt håll om att öppna migrationskranen från Central- och Sydamerika.

De progressiva menar att bekymren på andra sidan mexikanska gränsen är USA:s fel.

En av de hemskheter som brukar lyftas fram, förutom dödspatruller och militärjuntor, är bananbolagen, som sägs ha plågat Honduras i början av 1900-talet.

Därifrån har vi fått ordet ”bananrepublik”.

Alexandria Ocasio-Cortez är en av dem som ofta påpekar USA:s skuld till eländet i Latinamerika som folk flyr från. Samma budskap hörs från Bernie Sanders, Ilhan Omar och andra.

Migranträttsorganisation United We Dream använder ofta sloganen ”We are here because you were there” (”Vi är här för att ni var där”) för att sammanfatta hur bananbolag, CIA-kupper och juntor tvingar latinos att vandra norrut.

Jag läste nyligen en trevlig novell här i det andra numret av Weird Tales (april 1923). Alla noveller med ett fåtal undantag är numera public domain och finns att läsa gratis på Wikisource.

Novellen heter ”Jungle Death”, skriven av en bortglömd författare vid namn Artemus Calloway (1883-1948) från Birmingham i Alabama. Han var journalist men drygade ut lönen genom att skriva äventyrsberättelser för kiosktidskrifter.

Novellen ”Jungle Death” blev Calloways enda bidrag i Weird Tales. Handlingen utspelas på en bananplantage i Honduras vid Mosquitokusten (La Mosquitia).

Ägaren av plantagen Bart Condon drabbas av oförklarliga bränder, förgiftat dricksvatten och ett mord som först ser ut som en krokodilattack. Arbetarna på plantagen är skräckslagna och tror att en häxdoktor ligger bakom händelserna.

Mysteriet visar sig dock ha en naturlig förklaring. Skurken är en annan gringo, en bananodlare vid namn George Armstrong, som vill expandera sin plantage på Condons bekostnad.

Slutet gott, allting gott. Både rivalen Armstrong och häxdoktorn blir uppkäkade av krokodiler!

Hur som helst, novellen fick mig att titta lite grann på bananbolagen. Hur hemska var de egentligen? Och orsakade de verkligen så mycket lidande i Honduras att folk måste fly därifrån hundra år senare?

Jag hittade en bortglömd bok, minst lika bortglömd som kolportageförfattaren Calloway. Och liksom Weird Tales med sina underliga historier, finns den tillgänglig gratis online på Internet Archive här

Boken The United Fruit Company in Latin America (1958) är en rapport utgiven av den amerikanska tankesmedjan National Planning Association.

Rapporten skrevs av den amerikanske nationalekonomen Stacy May och Galo Plaza, Ecuadors före detta president (1948–1952).

Författarna argumenterar med omfattande statistik för att det mest ökända bananbolaget United Fruit Company lämnade kvar betydligt mer kapital i länderna än vad de tog ut i vinst, och att bolagets närvaro var en nettofördel för ländernas ekonomiska utveckling.

Bananbolagen byggde upp Honduras järnvägar, hamnar och exportkapacitet – något den svaga honduranska staten saknade kapital och kompetens för.

Det är möjligt att det ligger någonting i vad de båda experterna säger. Jag har bara skrapat på ytan.

En bild av arbetet på bananplantagen, och tågens och båtarnas roll, får man i novellen ”Jungle Death”:

”As soon as the trains came to a stop natives commenced transferring bananas from the cars to the fruit racks at the water’s edge; here they would later be picked up by the river boat of the big fruit company which purchased the output of many Ulua River plantations, afterward shipping the bananas to the States on its own steamers.”

ÖVERSTA BILDEN: Frukt bärs ut till lastkajen, Puerto Castilla, Honduras, omkr. 1920. Baker Library, Harvard Business School.

Mohamed Omar