PATRIK ENGELLAU: Frihandel

Europa består av ett antal bedagade länder som sedan några år tillbaka känner sig trampade på tårna av USA. Särskilt illa tycker vi om landets president. Vi blev förolämpade av att Trump, som tröttnat på att garantera Europas försvar, förmått oss att höja våra försvarsanslag till fem BNP-procent. Men vi har, troligen utan att ha vågat erkänna det för Trump, bildat en koalition av förorättade. Bara två länder, Estland och Litauen, har kommit upp i de fem procenten.

Ännu argare blev vi när Trump krävde av Danmark att få kontroll över Grönland för att säkra nordkalottens försvar. Men Danmark insisterade på att få behålla den olönsamma ön och dess befolkning av alkoholiserade socialfall. Good riddance, hade jag sagt till Trump som ändå hade fått vad han egentligen ville ha, nämligen fri rätt att utplacera sina kanoner nära nordpolen.

I utrikespolitiskt intresserade kretsar, kanske mest i USA, diskuteras nu vad som ska ske med de amerikansk-europeiska relationerna när Trump, kanske frustande av ilska, om två år måste dra sig tillbaka (om han inte dessförinnan mot alla odds knäcker Iran, låter den persiska oljan flöda och därför blir hyllad som världsalltets herre).

Många hoppas att allt ska återgå till status quo ante när den förskräckliga störning av de internationella relationerna som Trump representerar är oskadliggjord av den amerikanska författningen och den apelsinfärgade mannen inte längre har så mycket att säga till om. Det är inte sannolikt. Den period som började med Sovjetunionens fall och handlade om att USA som ensam geopolitisk hegemon startade ett globalistiskt världsprojekt, som ibland kallas den regelbaserade ordningen, vars huvudsakliga regel varit att låta kapital och varor flöda fritt över världen under överinseende av internationella institutioner under starkt amerikanskt inflytande plus, naturligtvis, förstärkt amerikanskt militärt inflytande i hela världen.

Den globalismen är kanske inte helt död men avsevärt försvagad och det beror inte på att Trump är en ombytlig människa med underliga idéer. Det beror snarare på att världen, inte minst amerikanska bedömare, numera ifrågasätter en del av globalismens grundläggande teser.

Den mest fundamentala av dessa grundläggande teser är nog att frihandel är bra, ju friare desto bättre, och att tullar och andra handelshinder är onda ting. Detta budskap har framgångsrikt artikulerats av alla inflytelserika ekonomer och andra samhällstänkare åtminstone sedan skotten Adam Smith, den kanske främste av dem alla. Visst skulle man med hjälp av växthus och artificiell jordvärmning kunna odla hyggligt vin även i Skottland, förklarade Smith, men det skulle bli trettio gånger så dyrt som att importera portugisiskt vin och därför borde portugiserna koncentrera sig på vinet och engelsmännen på tyger och industrivaror och sedan låta frihandeln se till att den lämpliga nationella specialiseringen kommer till stånd.

I det officiella västerländska medvetandet har den sortens övertygelser inte betraktats som politiska ideologier utan eviga sanningar av naturvetenskaplig halt. Visserligen har det sedan Adam Smith funnits opponenter. En var den tyske artonhundratalsekonomen Friedrich List (bilden) som i likhet med vår tids u-landsekonomer hävdade att frihandelsteoremet bara var en egennyttig konstruktion av de högst utvecklade länderna eftersom teoremet förklarade att dessa skulle ta hand om de mest lönsamma produktionen medan lågutvecklade länder skulle producera mindre lukrativa jordbruksprodukter. Men ingen har brytt sig så mycket om dessa teoretiker.

Vår tids aktiva stöd för frihandel och andra slags globalisering har emellertid fått en del besvärande effekter som det kanske behövts en oborstad typ som Trump för att uppmärksamma. Västerländska industrier har flyttat till låglöneländer i en takt som globaliseringsförespråkarna inte hade väntat sig. Företag läggs ned. Tyskland har knappt någon bilindustri kvar och tycks även i övrigt vara i färd med att begå industriellt självmord. Trump är kanske den ende statsmannen som dragit den förbjudna slutsatsen att västerlandet bör bygga tullmurar för att skydda sig mot den oväntade låglönekonkurrensen.

Själv är jag tillräckligt marinerad i konventionellt ekonomiskt tänkande för att ha svårt att tro på tullarnas och de andra handelshindrens välgörande kraft. Jag tror att handelshinder, utom kanske när det gäller skydd för en del ”infant industries”, bara är desperata åtgärder för länder vars arbetskraft prissatt sig själv bortom vad någon vill betala för att anlita ländernas resurser.

Patrik Engellau