PATRIK ENGELLAU: Den demokratiska processen

Nu har det gått mer än två månader sedan riksdagsvalet men partierna har ännu inte kommit någonstans med sin huvuduppgift som just nu är att bilda en regering. Partierna sticker faktiskt käppar i hjulen för demokratin genom att tjafsa om röda linjer som medborgarna svårligen begriper.

Visst kan man, som min vän läkaren, hävda att landet inte verkar behöva någon politisk ledning eftersom allt rullar på i de vanliga fårorna i ett stabilt och för det mesta tjänstemannastyrt samhälle som vårt. Jag håller med om att ett samhälle utan regering troligen fungerar bättre än ett samhälle där exempelvis vänster- och miljöpartierna ingår i regeringen. Men ändå förefaller det lättsinnigt att bortse från den demokratiska aspekten. Dagens svenska situation styrs inte på något vis av folkviljan.

Det som styr är politikernas, som jag ser det, i stort sett illegitima drifter att sätta sina egna fackliga intressen framför demokratins princip. Ett gäng politiker som inte kan regera och ändå underlåter att kalla till nyval borde kastas ut.

Ett antal skäl anförs till politikernas ursäkt. Det vanligaste är att de inte nu igen vill plåga sig igenom den demokratiska ekluten att genomlida ett val. Men demokratin är viktigare än politikers bekvämlighet. Ett annat angivet skäl är att småpartier riskerar att åka ur riksdagen. Men så är det med tävlingar. Det förekommer förlorare. Ett ytterligare skäl är att val är dyrbara affärer både för staten och partierna själva. Men demokratin ska inte ta stryk för att partierna slösat bort sina pengar (som de ändå fått från staten).

Den enda påtryckning som vårt statsskick utövar på politikerna för att få dem att ändra sina för det mesta godtyckliga röda linjer – så att en regering någonsin kan tillsättas – är regeln om att extraval ska hållas när talmannen fått sitt fjärde förslag till ny statsminister avvisat av riksdagen. Problemet är att talmännen, som i egenskap av politiker ser världen som sina kollegor, inte behöver snabba på processen utan i praktiken, för att gå sina politikerkollegor till mötes, kan dra ut på den hur länge som helst.

Belgien och Nederländerna har inga tidsgränser alls vilket är snäppet mindre demokratiskt än den svenska ordningen. Belgien fick därför för sex, sju år sedan vänta 652 dagar på en ny regering. Spanien är den motsatta extremen. Om ingen regering bildats senast två månader efter den första statsministeromröstningen upplöses parlamentet automatiskt och ett nytt val hålls.

Patrik Engellau