BITTE ASSARMO: Sluta kalla dem ”fattiga länder”

Varje gång världens ledare samlas till ett nytt klimattoppmöte upprepas samma mantra: ”de rika länderna” måste betala mer till ”de fattiga länderna”. Hundratals miljarder dollar ska skyfflas över från västerländska skattebetalare till regimer i det så kallade globala syd för att kompensera för utsläpp och finansiera grön omställning.

Det låter självklart – ända tills man börjar granska vilka det egentligen är som sitter på mottagarsidan och vad de gör med sina egna pengar.

Begreppet ”fattiga länder” är i många fall en direkt vilseledande etikett. Flera av de stater som mest högljutt kräver klimatmiljarder är i själva verket länder med enorma naturresurser, betydande statliga intäkter och miljardbelopp i sina statskassor. De är inte fattiga på resurser. De är fattiga på demokrati, rättsstat och ansvarsutkrävande.

Titta på vilka som toppar listorna över de största mottagarna av klimatrelaterat bistånd, eller som drivit på hårdast under FN:s klimatmöten.

Ett talande exempel är Indien, som är en av världens allra största mottagare av internationell klimatfinansiering. Samtidigt är landet en kärnvapenmakt med ett eget rymdprogram och en av världens största militärbudgetar. Ändå kategoriseras landet i klimatsammanhang som ett utvecklingsland med rätt till ekonomiskt stöd från väst.

Eller ta Egypten, som stod värd för FN:s klimattoppmöte COP27 och krävde massiv klimatkompensation. Under samma period var landet en av världens största vapenimportörer – med mångmiljardinköp av stridsflygplan och krigsfartyg – samtidigt som regimen lagt tiotals miljarder dollar på att bygga en helt ny, gigantisk lyxhuvudstad ute i öknen för makteliten.

Samma mönster syns i Nigeria och Angola – två oljerika nationer där hundratals miljarder i oljeintäkter under decennier har försvunnit rakt ner i korrupta eliters fickor och utländska skatteparadis. Samtidigt saknar vanliga medborgare grundläggande infrastruktur, fungerande elnät och skydd mot extremväder. Och tittar vi på andra stora mottagare av klimatanpassningsstöd, som Bangladesh och Etiopien, hamnar de år efter år i botten på internationella korruptions- och rättsstatsindex.

Det är alltså inte brist på kapital i dessa länder som är problemet. Det är regimernas prioriteringar.

Ändå förväntas västvärldens medelklass – som redan pressas av höga skatter, elpriser och levnadskostnader – öppna plånboken ännu mer.

Genom att bunta ihop alla västländer under den skuldbeläggande etiketten ”de rika länderna” låtsas man att exempelvis svenska skattebetalare har ett oändligt överskott att dela ut. I verkligheten handlar det om pengar som arbetande människor i demokratier har slitit ihop, och som nu ska överföras till regimer som vägrar ta ansvar för sin egen befolkning.

Att skicka miljarder i klimatbistånd till stater med utbredd korruption och auktoritärt styre löser inga miljöproblem. Tvärtom riskerar det att cementera vanstyret. När en regim vet att omvärlden alltid står redo med nya klimatcheckar så fort krisen slår till, försvinner det sista incitamentet att själv investera i samhällsbygge, vattenförsörjning och klimatanpassning. Varför bygga dammar och elnät för egna skatteintäkter när man kan skicka notan till Europa och USA?

Innan ytterligare en enda skattekrona lovas bort i klimaträttvisans namn borde en enkel motfråga ställas: Hur mycket pengar har dessa regimer redan till sitt förfogande – och exakt vad har de använt dem till hittills?

Så länge den frågan förblir obesvarad är talet om klimatskadestånd inget annat än en gigantisk förmögenhetsöverföring från västerländska medborgare till världens mest korrupta makteliter.

Bild: Ett ”fattigt” land i behov av klimatskadestånd? Egyptens regim har lagt tiotals miljarder dollar på att bygga en helt ny lyxhuvudstad med Afrikas högsta skyskrapa, Iconic Tower, mitt ute i öknen – samtidigt som man kräver miljardbelopp i klimatbistånd från västerländska skattebetalare. (Mohamed Ouda / Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Bitte Assarmo