
För några veckor sedan fattade riksdagen för andra gången beslut om en viss ändring av regeringsformen. Ändringen innebär att personer som har ett svenskt medborgarskap plus ytterligare ett medborgarskap i annat land ska kunna fråntas det svenska om vederbörande medborgare fått sitt svenska medborgarskap på falska grunder, till exempel skenäktenskap, eller utövat allvarlig brottslighet såsom spioneri och högförräderi.
En till synes besläktad fråga har debatterats av de framstående sverigedemokaterna Mattias Karlsson och Richard Jomshof. De två har föreslagit olika definitioner av den svenska identiteten. Karlsson argumenterar för ”öppen svenskhet” vilket betyder att sådant som språk och kultur och annat som man kan lära sig avgör vem som kan räknas som svensk. Jomshof har retat upp partiet genom att hävda att biologiska band, kort sagt ”blodet”, som är svårare att fuska med, också spelar roll.
SD-debatten har tidigare, vad jag kan förstå, inte haft någon praktisk betydelse, men från den första januari 2027, när grundlagsändringen slår till, blir frågan om vem som är svensk plötsligt aktuell eftersom en del personer med svenskt medborgarskap kan komma att berövas medborgarskapet och utvisas exempelvis till ett flyktingcenter i Rwanda.
Problemet är att grundlagsändringen bara säger att folk kan frånhändas sitt svenska medborgarskap utan att för den skull beskriva hur och när det ska ske. Lagreglerna ska så småningom skrivas in i medborgarskapslagen.
(Jag menar att det svenska politikerväldet är illa skickat för sitt jobb eftersom det ej sällan fattar beslut utan att klargöra hur besluten ska förverkligas. Se på dagens röra i regeringsfrågan där partierna gått till val utan att förbereda sig för med vem och hur de ska regera. Eller tänk på när grundlagen fastslog att riksdagen skulle ha 350 ledamöter trots att det lätt skulle kunna leda till oavgjort i voteringarna. Det struntade politikerna i och mycket riktigt blev det ibland oavgjort vilket fick lösas med hjälp av lottning tills riksdagen ändrade antalet ledamöter till 349. Jag vet inte om sådan inkompetens är vanlig i andra länder. Att u-länder har sådan bristande regeringsförmåga vet jag av egen erfarenhet.)
Nu tror jag att det är riggat för nya administrativa komplikationer för att man inte kommit fram till om Karlssons eller Jomsdorfs eller någon annans synsätt ska gälla. Antag att åklagare begär att en svenskfödd spion och högförrädare som också har utländskt medborgarskap – en nyfödd svensk med en polsk pappa kan bli polack redan från början – ska berövas sitt svenska medborgarskap och därefter deporteras till ett flyktingläger för all världens kriminella tio mil från Victoriasjön. Skulle det inte kännas fel om en jomshofsk lintottssvensk vars anfader slogs med Karl XII vid Poltava tvingades dit hur brottslig han än var? Om brottslingen emellertid kom från Mellanöstern skulle åtminstone jag inte motsätta mig deportering. Är jag därmed rasist?
Detta är, om jag begripit rätt, ingen betydelselös teoretisk fråga utan något som får praktisk innebörd den första januari nästa år.
(Sverige har, till skillnad från Danmark och fyra andra europeiska länder, inget utlämnings- och förvaringsavtal med Rwanda. Bilden visar rwandisk fängelsepersonal på kurs i hur man fyller i FN-blanketter.)
