I morse var det svalt. För svalt för att sitta vid det öppna fönstret i enbart den kortärmade sommarklänningen – men för varmt för en kofta. Dags att ta fram den tunna sommarsjalen alltså. Vilket jag gjorde med glädje. Det är nämligen någonting med den där tunna sjalen som får mig att känna mig extra nöjd med livet.

Att ta på en tunn sjal och gå ut och sätta sig i trädgården en tidig sommarmorgon – i mitt fall, på balkongen eller den delade gården – är en speciell känsla. Ni vet, alla dessa kvinnor som svept en sjal över axlarna – mamma och mormor men också kvinnor på film och i tv-serier – det känns idylliskt på något märkligt vis. Som att vara Madickens mamma, på väg ut till hammocken en ljummen julikväll.

Mamma hade en hel drös med tunna sommarsjalar hängande i hallen, både hemma i lägenheten och i föräldrahemmet i byn utanför Kristinehamn. Vissa av dem var så slitna att man nästan kunde se igenom dem, de hade burits av hennes egen mamma under hundratals sommarkvällar. Men det spelade ingen roll. huvudsaken var att man hade något över armarna sa mamma.

– En kan inte sitte mä bare armer, dä blir för kallt. Men en kan ju inte ha e tjock å bylsi tröje på sä heller, uschyamäj.

Exakt så. Ergo, sjalen. Skir, tunn, diskret ljus eller färgstarkt blommig – snygg, skön och praktisk.

Sjalen har en lång historia, men det var nog först på 1920-talet som det blev kutym (i vissa kretsar även mode) att ha den draperad över axlarna. När mormor var ung användes den minst lika ofta som sjalett – och inte för att hennes religion tvingade henne utan för kvinnorna i hennes generation behövde skydda håret när de arbetade på åkrar och i lagården. Mammas generation också, för den delen, Var man född och uppvuxen på ett litet hemman på landet hängde sjaletten färdigknuten i farstun så att man lätt skulle kunna ta på den när det var dags att mjölka korna, utfodra grisarna och mata hönsen.

När jag växte upp hade morfar inte längre några djur kvar, Däremot ett antal potatisåkrar och jordgubbsland – de sistnämnda en av sommarlovets fröjder. Bara att gå bortom trädgården och ut i det lockande havet där de rödglittrande raderna av solmogna jordgubbar väntade.

Bakom stugan växte trädgårdshallon. Inte riktigt lika söta och smakrika som vildhallon men himmelskt goda. Stora var de också och det fanns mängder av dem. Senare under sommaren mognade trädgårdens kunglighet nummer ett; krusbären.

Här, på min gård i Högdalen, finns varken jordgubbar, hallon eller krusbär. Men det finns sol, bris och rustika trädgårdsmöbler där jag kan sitta med mitt morgonkaffe eller mitt kvällste, umgås med vänner eller bara lösa korsord i lugn och ro med min hund i knät. Med sjalen över axlarna. Och det räcker länge, det.

Bild: AI-genererad idyll