Skådespelaren Pierre Lindstedt har avlidit i en ålder av 83 år, vilket bekräftas av hans familj. Under sin mer än 50 år långa karriär inom svensk film, tv och teater blev han folkkär genom en rad ikoniska rollprestationer i moderna film- och tv-klassiker.
Pierre Lindstedt föddes den 15 augusti 1943 på Dalarö i Stockholms län. Att växa upp med teatern och skådespeleriet nära inpå var en självklarhet, då hans pappa var den legendariske och djupt älskade komikern och skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt.
Även om Pierre till en början inte hade tänkt gå i sin fars fotspår, fann han snabbt sin egen väg in i branschen. Utan formell skådespelarutbildning började han bakom kulisserna som scentekniker på teatern Nöjeskatten, som pappan drev tillsammans med Arne Källerud. Genom att vaksamt iaktta skådespelarna från kulisserna formade han den talang som senare skulle berika den svenska filmhistorien.
När vi pratar om svensk filmhistoria är det lätt att fastna vid de stora, dramatiska gesterna. Vi minns de tunga monologerna och de plågade blickarna i svartvitt. Men för mig bor den riktiga magin ofta i det subtila – i blicken hos den som står strax bredvid huvudpersonen, men som ändå bär hela scenens hjärta på sina axlar. Det är precis där, i det varmaste och mest mänskliga hörnet av svensk skådespelarkonst, som vi hittar Pierre Lindstedt.
Det finns en alldeles särskild sorts begåvning i att kunna gestalta den enkla människan utan att någonsin göra henne banal. Pierre Lindstedt ägnade en hel karriär åt att ge röst och ansikte åt de lojala, de lite saktmodiga och de innerligt godhjärtade.
Tänk bara på Arvid i Utvandrarsviten. När Jan Troell lät Vilhelm Mobergs episka mästerverk ta steget till vita duken, gav Lindstedt ett ansikte åt alla de drängar som lämnade det fattiga Småland utan något annat än hopp i sina slitna kappsäckar. Hans Arvid i Utvandrarna och Nybyggarna var inte bara en bifigur – han var en känslomässig kompass. Det krävs något alldeles speciellt för att göra en så till synes enkel karaktär så outplånlig.
Men Lindstedts register sträckte sig långt bortom det tunga emigrantdramat. Han besatt en folklig, nästan musikalisk komisk tajming som har berikat generationer av svenska tv-tittare. En av mina absoluta personliga favoriter är den lilla, men fullkomligt lysande rollen som Bulten i Bo i Emil och griseknoen. En pytteliten roll i minuter räknat – men en som lever kvar i minnet. En annan är hans roll i Pistvakt.
För en hel generation blev han synonym med advent och jul, när han gestaltade det älskvärda spöket Staffan i den omåttligt populära julkalendern Mysteriet på Greveholm (1996). Tillsammans med spökkollegan Jean spred han en underbar blandning av spöklik mystik och varm humor i de svenska vardagsrummen i december. Rollen blev en sådan enorm succé att när SVT sexton år senare gjorde en uppföljare, var det självklart att Pierre skulle göra comeback och återigen sväva genom slottets korridorer. Med Staffan lyckades han med konststycket att göra ett spöke till en av svensk tv-historias mest levande och kramgoa karaktärer.
Pierre Lindstedt påminde oss om att de bästa historierna ofta berättas genom de karaktärer som inte gör mest väsen av sig, utan de som känner mest.
Tack, Pierre, för att du gav ett så stort hjärta till den svenska film- och tv-historien.
Bild: Skärmdump Youtube
