För att inte tillvaron ska bli fullständigt outhärdlig får man som nutida svensk vänja sig vid att glädja sig åt det lilla.
Nu på morgonen meddelar P1 om de stora framsteg som gjorts av de rödgröna partierna under gårdagens Lidingömöte.

Man har till och med suttit tillsammans i samma föreläsningssal och kanske till och med fikat ihop.

Detta är naturligtvis inte tillräckligt för en gemensam regering, men som man säger: en början. I Sverige har man inga höga förväntningar. Emellertid har man ändå unisont gjort klart att man vill ha Magdalena Andersson som statsminister, samt lika unisont upprepat hur illa man tycker om SD.

Eftersom partierna har diametralt olika uppfattningar om vad Magdalena Andersson måste göra räcker det dessvärre inte längre med fikaprat. I stället måste man lösa något som är lika hopplöst svårt som att lösa upp den gordiska knuten.

Som bekant finns bara ett medel som fungerar, och det var vad Alexander den store tog till, nämligen att med svärdet hugga av knuten.

Klarar Magdalena Andersson ett alexanderhugg? Jag är föga övertygad. Hon är knappast någon Alexandertyp.