Svensk kultur har varit ett hatobjekt för grötmyndiga vänsterpolitiker och en närmast enad journalistkår i minst 50 år. De statliga museerna, med Nordiska i spetsen, gör allt de kan för att förminska och förneka kulturarvet och det krävdes en borgerlig regering med konservativ lutning för att införa en kulturkanon, något som flera andra europeiska länder har sedan länge.

Nu är det den svenska etniciteten som blivit föremål för hatet och ifrågasättandet. Och den här gången är SD med på tåget i kampen mot etnisk svenskhet med en ny satsning för att få bort det de kallar ”etnonationalismen”.

Det sista har jag läst i några debattartiklar signerade tankesmedjan Oikos. Det tycks alltså som om SD:s nya strategi, efter valförlusten, är att rätta in sig i ledet och anamma övriga partiers styvmoderliga syn på den svenska etniciteten. Kanske är de desperata – kanske handlar det om fjäsk för det tidigare politiska partiet och numera tankesmedjan Centern (som eventuellt kan tänkas slopa de röda linjerna mot SD om SD bara sällar sig till deras eget mantra om att svensk etnicitet inte existerar eller, om den gör det, är totalt oviktig).

Det där var Aftonbladets spekulation, inte min egen. Men är det verkligen så långsökt?

Oavsett orsak är frågan om det här är särskilt smart och vad det kommer att leda till. Några nya väljare lär de knappast få. De väljare som redan nu fnyser åt tanken på svensk etnicitet har sina egna hjärtepartier. Däremot kommer SD:s helomvändning naturligtvis att provocera de väljare som hittills sett SD som det parti som värnar just svenskheten. Den här strategin skulle alltså kunna leda till att SD slutar på 12-13 procent i valet 2030.

Frågan är bara vad folk, som faktiskt känner att de som etniska svenskar behöver ha åtminstone någon liten politisk röst som för deras talan, ska rösta på nu när även SD börjar tala föraktfullt om den svenska etniciteten. Det finns ju knappast något alternativ.

Men självklart finns det även människor som gör tummen upp för SD:s nya giv. Och de gör det med samma uttjatade, korkade argument som de alltid kört med: ”Vad ÄR egentligen svensk etnicitet”?

Frågan ställs alltid på samma sätt och man vet direkt att den som ställer den inte förväntar sig något svar eftersom personen ifråga är så korkad att han eller hon tror sig veta att det inte finns något svar – folk som hävdar att svensk etnicitet finns förväntas bli ställda, rådvilla och känna sig dumma. Det är dock den som ställer frågan som är dum – urbota dum, till och med – för svaret är både enkelt, konkret och synnerligen lättbegripligt:

Etnicitet är, sammanfattningsvis, en individs tillhörighet eller identifikation med en grupp människor som delar en gemensam kulturell bakgrund, historia, traditioner eller religion. Den etniska gruppen kännetecknas av ett gemensamt kulturarv och ursprung och en gemensam historia. Det kan handla om den där värmen som far genom ditt hjärta när du besöker de norrländska skogarna där dina förfäder vårdat skogen i hundratals år, eller om friden du känner vid den lilla insjön där din farfarsfar satt och metade som liten knatte.

Att skilja mellan etnicitet och nationalitet är precis lika okomplicerat. Nationaliteten syftar helt enkelt på vilket land man är medborgare i.

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå det här. Både politikerna, journalistkåren och alla andra som pumpar ut myter om den icke-existerande svenska etniciteten – även SD:s strateger – förstår detta när det gäller exakt alla andra etniciteter än den svenska. Det är bara den svenska etniciteten som till varje pris ska utplånas.

Däremot är det väldigt populärt, bland de som ifrågasätter den, att hävda att de har vallonblod i ådrorna. Och hur kan man då avgöra vad som är svensk etnicitet?

Återigen: Har du levt i Sverige i flera generationer och delar historien och kulturarvet med majoriteten av landets infödda invånare kan du tryggt hävda att du är etniskt svensk även om det dyker upp en och annan smed i 1600-talets kyrkböcker. Däremot kan du kanske inte lika tryggt hävda att du är etnisk belgare, eftersom du gissningsvis inte har någon gemensam historia med folket som blev kvar i Vallonien, och inte delar kulturarv med det belgiska folket.

Det där med vallonblodet är för övrigt rätt intressant. Det tycks vara extremt viktigt för många svenskar att kunna hävda att de har just vallonblod i ådrorna. Varför har det blivit så? Det finns det en förklaring till.

Den utbredda föreställningen om vallonskt ursprung bland svenskar är en myt som grundar sig i att det historiskt gav hög status att vara släkt med dessa skickliga smeder. Denna status, i kombination med myten om att mörkt hår och bruna ögon automatiskt tyder på vallonblod, har gjort att familjeberättelserna spridits i generationer.

Men myten har inte bara handlat om romantiskt önsketänkande, utan har också fyllt en högst funktionell roll i det dolda. Historisk och genetisk forskning visar nämligen att vallonberättelsen ofta har använts som en social överlevnadsstrategi för att dölja ett ursprung inom det en gång hårt diskriminerade resandefolket, det som förr kallades tattare. Det fanns, i det omgivande samhället, en bild av att ”tattarna” var mörkare än övriga befolkningen. Den felaktiga folkliga föreställningen om att valloner hade mörkt hår och bruna ögon gjorde det därför enkelt att strategiskt förklara mörka drag med vallonskt blod. Den högstatusförknippade vallonmyten blev helt enkelt en perfekt sköld för att skydda familjen, om det var så att man var mörkare än majoritetsbefolkningen.

Modern släktforskning och genetiska studier bekräftar idag att många svenskar som har hört historier om ett vallonskt ursprung i själva verket har anor från resandefolket och dess tidiga romska rötter.

Men oavsett om man har vallonblod eller, som jag själv, ”tattarblod” i ådrorna är man naturligtvis etniskt svensk om man känner samhörighet med historien, kulturarvet och med de värderingar som under hundratals år, och ännu längre, utvecklat vårt land. Och det har betydelse, enorm betydelse.

Det inser, som sagt, alla när det kommer till andra etniska grupper. Finns det någon enda politiker idag som inte erkänner den samiska etniciteten, till exempel? Eller den kurdiska? Knappast.

Men etnicitet har precis samma betydelse för oss svenskar. Vi utgör en så oerhört liten grupp av världens samlade folk och därför måste vi också höja våra röster när vårt ursprung, vår historia, vår kultur – vår etnicitet och identitet ifrågasätts.

Bild: Svensk kulturhistoria, Siggebohyttan i Bergslagen (skribentens foto)