Eftersom jag är så gammal har jag, enligt egen uppfattning, ett tillförlitligt perspektiv på de senaste hundra årens samhällsförståelse, särskilt vad vita och färgade personer tyckt och tycker om varandra. Här kan man snacka om en helomvändning.
Min barndoms litteratur, som mest bestod av serietidningar och senare äventyrsböcker, gav uttryck, som litteratur gör, för tidsandan. Färgade människor var underutvecklade. Därför hette det också, även i belevade sällskap, underutvecklade länder. Vita människor hade den krävande plikten att utveckla de färgade människorna så att de skulle bli som vi.
Det gick inte så bra som de vita hade önskat. Nu för tiden tror vita människor i Sverige att de vitas kolonialistiska äventyr bara handlade om att skaffa fram svart arbetskraft som kunde plågas, förnedras och tvingas till arbete. Men som den brittiske hovpoeten Rudyard Kipling klargjorde i dikten Den Vite Mannens börda, var projektet inte någon dans på rosor för kolonialisterna eftersom de ständigt tvingades utstå de färgades förbannelser. Men så länge de vita kunde lita till sin militära överlägsenhet gick det att leva med det obehaget. Om de färgade försökte göra motstånd kom den brittiska armén eller Ku Klux Klan och ställde allt till rätta.
Trots Astrid Lindgrens barnsliga fantasier om Pippi Långstrumps pappa var han aldrig negerkung och ingen skulle på den tiden ens leka med tanken på någon medveten rasblandning tillika integration. Pappan föredrog Söderhavet framför Vällingby. Det är märkvärdigt att tänka sig att det bara gick ett par årtionden mellan Pippis pappa och det svenska välfärdssystemets i Proposition 1975:26 presenterade målmedvetna planer att förvandla de färgade till regelrätta vita samtidigt som det blev förbjudet att tillskriva dem någon hudfärg alls. (Min dotter sa ilsket att ”det heter tjejen i den gröna tröjan, inte någonting om raser”).
(De portugisiska kolonialisterna, som inte var rasister, hade som den svenska välfärdsstaten ambitionen att eliminera alla tankar på raser. En afrikan uppfödd i en portugisisk koloni kunde bli auktoriserad hedersportugis bara han lärde sig att böja verben rätt.)
Ungefär vid det här laget, alltså på sjuttiotalet, började en grundläggande omvandling av människornas status och privilegier. Från femtonhundratalet till det laget hade det varit självklart att de vita var de högsta hönsen. När jag flyttade till den nyblivna staten Guinea-Bissau levde kolonialismens reflexer kvar. Man berättade för mig att sådana som inte var portugiser och därför inte kunde böja verb måste lämna trottoaren om det närmade sig en verbkunnig person. Det handlade om status och förmånsbehandling och det var självklart.
Nu, påstår jag, har det blivit tvärtom enligt den härskande principen om olika slags kompenserande förmåner, till exempel affirmative action och positiv särbehandling vilket är precis tvärtemot en tidigare ordning.
Hur kommer sig detta? Jag tror att vita människor ackumulerat skuldkänslor med början vid världskrigets slut. Vi har bestämt oss för att vara skyldiga till något vi egentligen inte har gjort. Vi tar frivilligt på oss en tagelskjorta. Vi säger att vi tror att vi bär på en skuld.
Det kanske var sant någon gång men inte längre. Det är inte skuld utan rädsla som trycker oss. Fråga etniska svenskar som lämnar utanförskapsområden så får du höra. De är rädda för att bli misshandlade eller våldtagna i tvättstugan. Det ger ingen status eller allmän prestige att vara etnisk svensk och förstå vår kultur.
