Midsommarhelgen kom och gick, med ljus, sol och svenska traditioner som hållits levande generation efter generation. Själv firade jag hemma i stan, med sillunch på balkongen och fika med grannar på vår vackra gård. En gård som är som vackrast just nu, när högsommaren står för dörren, och som alltid får mig att tänka på den prunkande trädgården hemma hos morfar.

Morfar tog de svenska högtiderna på största allvar. Det gjorde folk förr i tiden. De fick slita hårt till vardags och när det blev tillfälle till fest och avkoppling gjorde de det bästa av det. Lövad veranda, ängsblommor vackert arrangerade i vaser både ute och inne, och med de egna primörerna på hedersplats på middagsbordet – gräslök, nypotatis, rabarberkompott till efterrätt.

Jordgubbarna mognade inte förrän senare, en bit in i juli. Men då fanns det desto mer av dem. Ekologiskt framodlade – innan det ens var en ”grej” – solmogna och söta förgyllde de sommarlovet dag efter dag i flera veckor.

Men midsommar… Det var speciellt, det var då sommaren började på allvar. Och redan då, som barn, kände jag kopplingen till generationerna som gått före. När morfar berättade om sin barndom i slutet av 1800-talet, om hur hans fattiga mor ”torparkärringen” gjorde vad hon kunde för att få fram en festmiddag, lyssnade jag andaktsfullt. Jag kunde se det framför mig; hur hon strök den finaste bordsduken och dukade bordet med solöga, blåklint och prästkragar i den lilla stugan med det lilla köket och ett enda rum.

Nypotatis fanns, liksom gräslök, och eftersom det lilla bostället hade en ko fanns också tillgång till grädde och mjölk. Och det räckte länge det, sa morfar. När mamma Emma ställde fram ”grädd-dôppa” på det midsommarfina köksbordet var det fest.

Grädd-dôppa, det var ungefär vad det låter som. Kokt nypotatis i en skål, tjock grädde i en annan, finklippt gräslök i ytterligare en samt en liten skål med salt. Sedan var det bara att doppa potatisen i grädde, salt och gräslök och äta och njuta.

Morfar älskade det och även under min barndom, när han hade råd med både sill och annat sovel till nypotatisen, skulle samma saker stå på matbordet. Annars blev det inte midsommar, helt enkelt.

Varje år tvingas vi läsa beskäftiga tidningskrönikor om hur töntigt, dumt och trist – och inte sällan ”rasistiskt” och ”exkluderande” midsommar är. Sill är äckligt, nubbe ännu äckligare och dans kring midsommarstången borde nästan förbjudas, så jättebarnsligt och töntigt är det. Vi har till och med haft högt uppsatta politiker som avfärdat denna fantastiska och älskade blågula högtid som ”töntig”.

Man tillåter sig undra vem det är som är töntig – den som värnar sitt kulturarv eller den som, av iver att verka progressiv, försöker förminska det.

Men det spelar ingen roll. De där beskäftiga töntarna skriver bara för den lilla, marginaliserade klubben för inbördes beundran. Vi andra firar ändå, precis som vi alltid gjort, och vi struntar fullständigt i de högljudda fjantar som förminskar vår kultur. Våra traditioner är starkare än det politiskt korrekta etablissemanget förstår och varenda år, vid den här tiden, står de där med lång näsa.

Jag hoppas du hade en riktigt fin midsommarhelg, hur du än firade!

Bild: Midsommardans av Anders Zorn (public domain)