Farhågorna att det skulle dyka upp ett islamistparti som på egen hand tar sig in i riksdagen, verkar ha kommit på skam. Dels för att muslimer fortfarande är en begränsad grupp, dels för att de har svårt att samarbeta med varandra. Antalet etniska, nationella och klanbaserade identiteter är så stort att till och med ett pytteparti som Nyans har svårt att hålla samman.

Infiltration av befintliga partier är en snabbare väg till makten. Svenska partier är relativt stabila och kan hantera ett stort mått av inre konflikter utan att gå sönder. De senaste 30 åren har flera riksdagspartier uppvaktats av organisationer som stått Muslimska brödraskapet nära.

Längst har samarbetet pågått med Socialdemokraterna. Ända sen 90-talet har S aktivt arbetat för att inlemma fler muslimer i sin organisation, för att i någon mån ersätta den svenska arbetarklass som gått förlorad till SD.

Men nu verkar kärlekssagan med S gå mot sitt slut. I valet 1994 fick Socialdemokraterna 45 procent av rösterna, men i valet 2022 bara 30 procent. Närmandet till islam blev inte någon valvinnare. Istället krympte partiet med en tredjedel. Idag talar Magdalena Andersson allt oftare om att massinvandringen måste stoppas och att vi måste markera tydligare mot islamism. I elfte timmen försöker hon vinna tillbaka de svenska väljarna.

Samtidigt klättrar Vänsterpartiet i opinionen och närmar sig i vissa mätningar tio procent. Tidigare S-muslimer vänder blickarna vänsterut.

Vänsterpartiet har en lång historia som politisk kameleont. Man började som ett systerparti till Sovjetunionens kommunistiska parti och kallade sig från 1921 ”Sveriges kommunistiska parti”. 1939 – 1941 stod man på Hitlers sida i Andra världskriget. 1967 bytte man namn till ”Vänsterpartiet kommunisterna” för att markera att man inte längre var stalinister, utan demokratiska ”eurokommunister”. 1990 släppte man kommunismen och blev bara Vänsterpartiet.

Nyligen bevittnade jag Prideparaden i Göteborg, som i allt väsentligt är ett vänsterprojekt och i år samlade 25 000 deltagare, som i lätt duggregn marscherade längs Avenyn. Från åskådarplats noterade jag hur Palestinaflaggorna vajade nästan lika tätt som regnbågsflaggorna. En motsägelse som även syns inom Vänsterpartiet. Islam och HBTQ borde vara oförenliga som olja och vatten, ändå samsas man i samma demonstrationståg och i samma parti. Förvirrade svenska ungdomar med blått hår och oklar könsidentitet, krokar arm med judehatare och homofober från Mellanöstern. Så länge det bara handlar om att väcka uppmärksamhet är alla rebeller välkomna.

Att fungera som bred röst åt landets muslimer har blivit en ”ledig nisch” i svensk politik, och här har Vänsterpartiet sin chans. Men kanske behövs en smärre uppdatering av partiprogrammet. De flesta muslimer är nämligen ointresserade av HBTQ-frågor och i många fall direkt fientliga mot bögar. Principen om ”allas lika värde” har heller ingen förankring inom islam, i synnerhet inte när det gäller judar. Att etablera sharialagar står högre upp på dagordningen än jämlikhet mellan könen. Egentligen skulle nog ganska få muslimer definiera sig som ”vänster”– med allt vad det innebär av veganism, djurrättsaktivism, klimathysteri och feminism. När ingen ser, skrattar man åt Greta Thunberg.

Kanske är tiden mogen för ett nytt namnbyte. Vad sägs om ”Mångfaldspartiet”?