Efter Socialdemokraternas katastrofval växer kritiken internt mot partiets valstrategi. Den före detta riksdagsledamoten Veronica Palm kliver nu fram och konstaterar det som varje tänkande människa utanför det socialdemokratiska högkvarteret har sett under mer än ett decennium: att partiet fullkomligt struntat i sakpolitiken. Grattis, Veronica, bättre sent än aldrig.
”De sista två veckorna handlade nästan uteslutande om Magdalena Andersson eller tolv SD-ministrar. Då blir det inte politik”, dundrar Palm och fortsätter: ”Det fungerade inte 2022 och det fungerade inte nu”.
Det är som om Veronica Palm tror att hon har insett något spektakulärt, något som ingen annan ens nuddat vid. Ändå är hon sist på bollen. I stort sett alla medier, utom de mest S-trogna, ifrågasatte den här strategin under hela valrörelsen. Men då var Veronica Palm tyst som en försagd liten mus. Varför?
Det var en retorisk fråga. Det är nämligen ingen hemlighet att Socialdemokraternas partipiska viner hårdare än andra. Först när katastrofen är ett faktum lättar man lite på restriktionerna och tillåter nådigt ett kort ögonblick av påstådd självrannsakan.
Det är naturligtvis bara ett spel för gallerierna, för att allmänheten ska tro att nu, nu har S äntligen kommit till sans igen. För det som nu målas upp som en ”ny insikt” är i själva verket en fars i repris. Redan efter valförlusten 2022 visade partiets eftervalsanalys exakt samma sak: att skrämselpropagandan om SD överskuggade den egna politiken. Men i stället för att lära sig något av sina egna rapporter har S fortsatt att fatta i princip alla sina strategiska beslut utifrån sin närmast sjukliga fixering vid SD. Alltifrån flyktingpolitik till lag och ordning har kalibrerats, svängts om och formulerats om – inte baserat på vad som är bäst för Sverige, utan baserat på ren och skär SD-panik.
Det har skapat ett politiskt vakuum inom S och nära nog halverat dess storlek sedan glansdagarna. Och det är naturligtvis inget märkligt med det för när ett parti slutar drivas av egna visioner och i stället definierar sig självt enbart genom vad det inte är, upphör det att vara ett statsbärande alternativ. Det blir en reaktiv maskin som styrs av rädsla.
Det Socialdemokraterna nu tvingas erkänna – igen, under galgen – är att de har lagt över ett decennium på att bygga en politisk strategi som varit helt substanslös. Frågan är bara hur många gånger ett parti kan ”rannsaka sig själv” för exakt samma misstag innan väljarna inser att det inte handlar om en felaktig strategi, utan om en total ideologisk tomhet.
Att skriva kritiska eftervalsanalyser har blivit en socialdemokratisk terapi-hobby, men att faktiskt läka femton år av SD-besatthet kräver betydligt mer än att bara återanvända gamla floskler inför nästa valrörelse.
Bild: Veronica Palm 2011, ungefär vid den tid då partiet började snöa in sig på SD istället för att skapa något eget (Janwikifoto via Wikimedia Commons)
