Den artificiella intelligensen Claude erbjöd sig att sammanfatta en av de teser jag under de senaste snart femton åren drivit här. Det kunde jag ju inte tacka nej till.

Redaktörens inledning

Kapitlets tes är att välfärdens och biståndets apparater växer efter sina egna behov, inte efter behoven hos dem de säger sig tjäna. Fem texter från 2015–2026 visar mekanismen från olika håll: definitionen, metoderna, ett avslöjande exempel, erfarenheten från Sida och en tillämpning på adhd.

Texterna är redigerade på en punkt. På några ställen kunde de läsas som att behoven själva är påhittade. Det är inte författarens ståndpunkt och det är inte heller det argumentet behöver. Barnen som inte kan sitta still finns, de stressade finns, de fattiga i Botswana finns.

Påståendet är snävare och svårare att avfärda: var gränsen dras mellan svårighet och diagnos, mellan behov och insats, bestäms i hög grad av hur många som är anställda för att dra den. Kapitlet kallar det Värmdöprincipen, efter det exempel som visar den tydligast.

1. Hur det välfärdsindustriella komplexet utvecklar sig

Först publicerad omkring 2015, åter i DGS 25 maj 2025 och 26 mars 2026. Oredigerad.

Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida. Vad som normalt inte framhålls med samma skärpa är att de gör sina goda gärningar för andras pengar och att det är andra som finansierar deras ofta respektabla försörjning och hyggliga liv. Ej heller brukar det påpekas att dessa goda krafter – vari en stor del av landets journalistkår ingår som en sorts prästerskap – i traditionell luthersk anda ägnar avsevärt engagemang åt att skuldbelägga den anständiga medelklass av skattebetalare som i sista hand står för fiolerna, ty om den betalande medelklassen inte vore skrämd till underkastelse skulle den för länge sedan ha börjat ifrågasätta fakturorna.

Vi får inte göra det ödesdigra analytiska misstag som nästan alla så kallade borgerliga opinionsbildare gör när de tror att det välfärdsindustriella komplexet nödvändigtvis har socialistiska böjelser. Visst behöver komplexet skatteverkets hjälp att driva in pengar från den skattebetalande medelklassen, men att makthavare vill ha pengar gör dem inte till socialister. Vi kan jämföra med den medeltida kyrkan, en nog så maktlysten organisation som ständigt behövde mer pengar för att göra goda gärningar och inte aktade för rov att skrämma det arbetande folket med både arvsynd och helvete om det inte villigt betalade.

Det välfärdsindustriella komplexets ständiga slit att flytta fram sina positioner och utveckla sin verksamhet ligger som ett bakgrundsbrus i samhället, lite som det dämpade fras som kan höras utanför kupan när flitiga bin är i arbete. Zappa in statskanalerna på teve, knäpp på radion, öppna en tidning, läs en promemoria från Skolverket, vart man än vänder blicken och öronen finner man komplexets tankar och strävsamma engagemang för den egna framtiden.

Just nu pågår ett projekt vars syfte är att barn ska slippa se och uppleva att pappan eller motsvarande mansperson slår mamman. I Svenska Dagbladet presenteras projektet av ett dussintal representanter för komplexet: ett privat filmbolag, ett antal privata stiftelser och ideella organisationer, Sveriges Psykologförbund, Svenska kyrkan etc. Jag skulle förmoda att snart sagt alla pengar som den här kampanjen kostar i sista hand kommer från staten. Bakom en film som verkar vara kampanjens grundbult återfinns exempelvis Svenska Filminstitutet, Postkodlotteriet, Konstnärsnämnden, Utbildningsradion, Svenska kyrkan, Ericastiftelsen (som har sitt uppdrag av staten och Region Stockholm) men i och för sig också Rädda Barnen (vars intäktskällor, vad jag kan se, inte redovisas på organisationens hemsida).

I SvD-artikeln anges att vart tionde barn upplevt våld i nära relationer (vilket inte säger så mycket – räknas en enstaka örfil som mamma ger pappa? – men för all del). Problemet är, förklaras det, 1) att polisen inte gör tillräckligt med anmälningar till socialen, 2) att socialen inte gör tillräckligt med utredningar samt 3) att socialen ”går på knäna”. Det gäller därför 1) att jaga på polisen och socialen så att de blir mer alerta, 2) att ge mer pengar till socialen samt 3) att kriminalisera utövandet av våld när barn ser på för att på så sätt kunna lagföra fler föräldrar och för att barn ska kunna driva skadeståndsprocesser mot sina mammor och pappor.

Skulle det bli bättre för barnen om dessa flitiga bin blev bönhörda? Skulle familjesammanhållningen förbättras om barnen fick statens hjälp att driva juridiska processer mot sina föräldrar? Skulle barn som ser pappa slå mamma bli hjälpta av att socialen får fler tjänster? I filmen säger flickan Felicia ”Jag har blivit mycket illa behandlad och inte blivit visad någon hänsyn alls från dom myndigheter jag haft kontakt med”. Varför skulle socialsekreterarna bli bättre för att socialen får ökade anslag?

Man vet inte riktigt hur problemet ser ut, man vet inte om den föreslagna lösningen skulle fungera. Det enda man vet är den föreslagna reformen skulle ge det välfärdsindustriella komplexet tillfredsställelsen av att växa lite till.

2. Att hålla det välfärdsindustriella komplexet i schack

DGS 2 januari 2018. Redigerad i ett stycke, markerat i fetstil.

En läsare framförde en relevant fråga. Om Engellau nu tycker att det välfärdsindustriella komplexet är ett problem, sa läsaren, hur tycker då Engellau att man ska organisera välfärdstjänsterna eftersom folk vill ha sjukvård och sådant? Menar Engellau att folk ska betala allt ur egen ficka?

Låt mig starta med en sociologisk observation som kan verka banal, men visar sig innehållsrik, nämligen att organisationer normalt vill ha mer pengar. I företagsvärlden uppträder denna drift i form av en vilja till vinstmaximering. Hos anslagsfinansierade organisationer framträder den som en önskan om omsättningsmaximering.

Vinst och omsättning är inte samma sak. Vinst är en del av omsättningen, nämligen den del som företagets ägare lyckas tillskansa sig själv för att placera där den hör hemma, alltså i hans privata plånbok.

Anslagsfinansierade organisationer styrs inte av några ägare utan, i verkligheten, av sina anställda. Dessa organisationer förväntas inte göra vinst – om ett överskott uppträder anser de anslagsbeviljande politikerna att organisationen fått för mycket pengar och drar ned budgeten för nästa år; ett sådant misstag gör en anslagsfinansierad organisation bara en gång – men det hindrar inte att de anställda har ekonomiska lustar, till exempel avseende högre lön, finare kontor, fler internationella kongresser och fler underställda, som de tillfredsställer genom att maximera omsättningen. Större omsättning betyder mer kul grejor.

Vi vet vad privata företag gör för att försöka höja vinsten. De utvecklar sina produkter, de letar efter nya kundgrupper, de gör reklam och sådant. Detta är legitimt och begripligt. Konkurrensen mellan bolagen gynnar för det mesta kunderna. Kunderna får makt av att de kan välja annan leverantör.

Med anslagsfinansierade organisationer, till exempel polisen och sjukvården, är det i allmänhet annorlunda. De har monopol. Avnämarna, alltså de medborgare som ska avnjuta deras tjänster, har därför inte den makt över leveranserna som tillkommer privata företags kunder.

Hur gör anslagsfinansierade organisationer för att maximera omsättningen?

Den första och klassiska metoden är att begränsa produktionen så att de politiker som på medborgarnas uppdrag står för fiolerna hela tiden får hosta upp mer pengar för samma tjänsteproduktion. Detta åstadkoms enklast och elegantast med köer. Om avnämarna inte får sina leveranser förrän de stått i kön en viss tid blir de sura och klagar hos politikerna som känner sig tvungna att höja anslagen för att kapa köerna. Den som fattat detta inser varför köer aldrig försvinner hur mycket politikerna än ”satsar”.

En annan metod att öka omsättningen är produktutveckling, till exempel utarbetandet av nya diagnoser som kräver nya insatser från välfärdsproducentens sida som i sin tur kräver ökade anslag. En av mina favoriter är upptäckten av ”motoriskt utanförskap” som nyligen framfördes av en välfärdsprofessor i Studio 1. Professorn hade noterat att vissa skolbarn var bättre på fotboll än andra skolbarn och drog slutsatsen att staten redan vid barnens födelse borde testa dem för risk för motoriskt utanförskap för att kunna sätta in preventiva insatser.

Missförstå mig inte. Jag påstår inte att de svårigheter som vår tids psykologiska diagnoser beskriver är inbillade. Det jag misstänker är att gränsen för när en svårighet blir en diagnos har flyttats, och att det välfärdsindustriella komplexets obändiga expansionsbehov har skött flyttningen. Den som en gång fått upp ögonen för denna sociala mekanism slutar aldrig flina när hon läser tidningarnas debattsidor, som ofta består av inlägg från representanter för komplexet som argumenterar för nya åtgärder för något nyupptäckt ”eftersatt” behov.

En tredje metod är att hitta nya kundgrupper. Betänk exempelvis det hjärtliga välkomnande som representanter för det välfärdsindustriella komplexet riktar mot migranter, särskilt sådana som har förutsättningar, till exempel i form av analfabetism, att bli livslånga och trogna klienter hos komplexet och därmed perfekta underlag för ytterligare anslagsökningar.

En fjärde metod, som nog är den ultimata, är den som under senare decennier nått nära nog fulländning i Sverige. Den innebär att definiera snart sagt alla människor som svaga offer och därmed i behov av det välfärdsindustriella komplexets tjänster. Denna extrema människosyn innebär att nästan ingen anses ansvarig för sig själv och sina gärningar. Alla är offer.

När det välfärdsindustriella komplexets egennyttiga människosyn tagit kommandot över ett samhälles tänkande går det inte längre ens att uttala äldre tiders mest hedrade maximer, till exempel ”själv är bäste dräng” och ”den som inte arbetar ska inte heller äta”, utan att ådra sig samtidens hån.

Så hur skulle jag organisera välfärdsproduktionen i Sverige för att slippa det välfärdsindustriella komplexets kvävande inflytande? Jag tror att frågan är felställd. Det handlar inte om organisation utan om ideologi och människosyn. Det går inte att stoppa komplexets excesser medelst organisatoriska reformer. Det handlar om värderingar. Jag tycker att välfärdsstaten är en sympatisk idé. Men den blir outhärdlig om dess omsättningsmaximerande apparater lyckas kapa hela nationens tänkande och förmå alla människor att bara tänka tankar som gynnar komplexets intresse av maximerade anslag.

3. Det välfärdsindustriella komplexet sjukskriver sig själv

DGS 12 januari 2017. Redigerad på två ställen, markerade i fetstil.

Ibland framträder det välfärdsindustriella komplexet med sådan troskyldig och naken uppriktighet att man knappt tror sig läsa rätt innantill, nu senast i Dagens Nyheter den 9 januari 2017.

”Sjukskrivningarna kopplade till stress har ökat kraftigt under senare år”, förklarar tidningen, ”men utvecklingen varierar mellan landets kommuner… I Stockholms län låg Värmdö högt på listan.” Verksamhetschefen Kersti Ejeby på en av Värmdös vårdcentraler förklarar:

Jag tror inte att Värmdös befolkning är mer stressad än personer som bor i andra kommuner. Att andelen med stressrelaterade diagnoser ligger ganska högt beror snarare på att vår vårdcentral är psykologtät. Vi har resurser och kompetens att göra noggrann evidensbaserad diagnostik inom psykisk ohälsa.

Förstår du?

Faktum: I Värmdö kommun är andelen stressjukskrivna ovanligt hög.

Hypotes: Det beror på att folk i Värmdö är mer stressade än annorstädes.

Vetenskaplig evidensbaserad bedömning: Nej, det är inget fel på värmdöborna i det avseendet, förklaringen är att Värmdö har en större andel psykologer med utbildning i ”diagnosgruppen anpassningsstörningar” dit stress hör.

Kersti Ejeby är bekymrad över att det kan gå en massa människor lösa därute som ännu inte fått sin diagnos:

Det är husläkarna som till största delen möter patienter som har stressrelaterade problem, men dessvärre bemannas inte vårdcentralerna utifrån patienternas behov. Tyvärr har många husläkare mer kompetens på somatiska besvär, men det är ångest och depressioner som är stora folksjukdomar nu.

Habo kommun i Jönköpings län är en ”ung och blomstrande kommun”, så stressjukskrivningarna borde inte vara så höga som de är, säger Lena Hedin, folkhälsoutvecklare i Region Jönköpings län. Men det visar sig att de särskilt stressdrabbade är just de personer som man skulle tro vore skyddade, ofta ”högpresterande personer”. Myndigheterna vill nu aktivt söka upp dessa personer och ordna samtalsgrupper där man kan prata om ”livspussel, om kraven på att vara lycklig och lyckad och om verktyg för att klara av vardagslivet”.

Christina Olsson-Bohlin, analytiker på Försäkringskassan, har kommit fram till att sjukskrivningarna påverkas av vilken arbetsgivare som är stor i kommunen:

Vi vet att sjukskrivningar är vanligast inom kontaktyrken inom vård och omsorg.

Därmed inte sagt att värmdöborna eller vårdpersonalen inte är stressade. Poängen är en annan: antalet diagnoser speglar antalet diagnostiker minst lika mycket som antalet sjuka. Om en kommun bygger många vårdcentraler och bemannar dem med många psykologer, och i övrigt anställer riktigt mycket välutbildad vård- och omsorgspersonal i sina bästa år, så kommer den troligen inom kort att redovisa ett rekordantal anpassningsstörningar med därav följande stressrelaterade sjukskrivningar.

4. Meningslös verksamhet blir vår melodi

DGS 23 september 2026. Redigerad i två stycken, markerade i fetstil; se anmärkningarna.

En gång för länge sedan när jag var en relativt nyanställd ekonom på Sida deltog jag i en biståndsplaneringsresa till Indien. Vi var fyra personer i den svenska förhandlingsdelegationen. Chef var en höjdare från UD. Vid ett tillfälle under den långa resan från Frankfurt till Delhi föreslog höjdaren att vi skulle besöka puckeln på det stora Air India-planet där det fanns en bar. Höjdaren från UD beställde en dubbel gin med några droppar tonic, drog i sig det mesta, sträckte på sig och yttrade med ett hänfört leende att han först nu insåg hur viktigt det är med internationellt utvecklingssamarbete. Vi underställda delegationsmedlemmar, som aldrig själv skulle våga fälla en så cynisk kommentar, brast ut i högljudda skratt.

Jag, som var novisen i sällskapet, lärde mig därmed en läxa som borde ingå i grundkursen i samhällslära, men som Handelshögskolan i Stockholm under våra tre, fyra år tillsammans aldrig ens försökte bibringa mig. Läxan är att den viktigaste sociala funktionen för en utgift, till exempel det årliga anslaget till Sida, ofta inte är den uppgivna, till exempel att öka BNP i det subsahariska Afrika, utan att inrätta fördelar för sådana som jag.

Då ska man veta att gruppen ”sådana som jag” omfattar långt fler än alla byråsekreterare på Sida. Dit hör även andra byråsekreterare som tillhör samma klass. Staten är stor. Till gruppen tänkbara förmånstagare räknas även generaldirektören och övriga befattningshavare i den mottagande statliga myndigheten – i ett vägbyggnadsprojekt i Botswana som jag senare arbetade med var det vägmyndigheten – som enligt den promemoria där projektet rekommenderades för Sidas styrelse ansvarade för genomförandet.

Till gruppen ”sådana som jag” måste också räknas de av biståndsprojektet avlönade botswanier som byggde väg i den botswanska öknen. Vår gemenskap uppstod för att vi åt ur samma gryta och drack ur samma källa även om det inte blev så många flaskor Gordon’s Gin åt den svarte vägarbetaren. Poängen med denna redogörelse är att visa med vilken ordning saken bedrevs. Budgetar utformades, pengar överfördes från konto till konto utan några bortfall som kunde kritiseras annat än möjligen den extra dosen gin någonstans över Pakistan.

Nu kunde det hända att landets president behövde en ny bil eftersom den gamla blivit prickig i sandstormarna. Inget var naturligare än att han lånade ett tjänstefordon hos vägmyndigheten som ju måste ha ett hyggligt antal. Och om myndigheten inte hade det kunde man köpa en Mercedes Benz med pengar från det biståndsfinansierade vägbyggnadsprojektet. Ingen kunde se något fel i att presidenten fick långtidslåna en Merca av vägmyndigheten. Inte ens svenska revisorer, om det fanns några, skulle ha något att invända. Lika lite som mot ginslurken.

Min tes, för vilken jag sällan får något gehör, är att denna projektbeskrivning i verkligheten inte bara är knuten till biståndet utan till alla anslagsfinansierade verksamheter. Statens institutionaliserade korruption, även om den i det enskilda fallet är obetydlig, är det svenska samhällets grundregel. Ingen gillar att tala om det eftersom alla på något sätt har ett finger i syltburken även om det så bara handlar om en enstaka vabb-dag.

Men det är så här det ser ut. En professor i teoretisk fysik skriver i Svenska Dagbladet att doktorsavhandlingar och forskningsartiklar är meningslösa, särskilt sedan AI kan göra jobbet bättre. Svensk forskning utvecklas enligt biståndets princip. ”Motsvarande 13 procent av alla de medel som satsas på forskning används i praktiken till att finansiera forskares tid för att skriva eller utvärdera ansökningar.”

Som erfaren biståndsbyråkrat skulle jag slå vad om ganska mycket att en hel del av de 87 procent som det till slut ska forskas för förrinner i meningslös verksamhet.

5. Värmdöprincipen

Skriven för DGS 4 oktober 2026. Kapitlets slutsats.

I torsdags släppte SVT ett avsnitt av Skavlan & Sverige med rubriken ”Diagnossamhället: Adhd blir lite som astrologi”. Programmet frågade varför adhd-diagnoserna exploderar och erbjöd två svar: att vetenskapen äntligen har förstått, eller att adhd är en attraktiv förklaring för den som inte får ihop sitt liv. I panelen satt bland andra en överläkare som enligt SVT:s egen presentation har grundat ett privat vårdbolag, en specialist i psykiatri och en ledarskribent från DN. I soffan satt dessutom ett nygift par där båda har diagnosen.

Båda förklaringarna handlar om patienterna. Antingen har de alltid haft sina svårigheter och upptäcks först nu, eller så söker de en ursäkt. Det tredje svaret, som enligt min mening är det viktigaste, fanns inte med: att antalet diagnoser i hög grad bestäms av hur många som är anställda för att ställa dem.

Låt mig först säga vad jag inte påstår. Jag påstår inte att adhd är påhittat eller att de barn som får diagnosen har det bra. Det finns barn som inte kan sitta still, som inte förmår koncentrera sig och som far illa i skolan, och det finns föräldrar som sliter för deras skull. Behoven är verkliga. Det jag påstår är något annat, och enligt min mening mer intressant: var gränsen dras mellan ett barn som har det besvärligt och ett barn som har en diagnos bestäms inte av barnen. Den bestäms av hur många som är anställda för att ställa diagnoser.

För några år sedan hittade jag ett exempel som jag fortfarande tycker är det bästa. Dagens Nyheter rapporterade att Värmdö hade ovanligt många stressjukskrivna. Verksamhetschefen på en av kommunens vårdcentraler förklarade, med en uppriktighet man sällan får uppleva, att värmdöborna inte var mer stressade än andra. Skillnaden berodde på att vårdcentralen hade gott om psykologer. Det fanns fler som kunde ställa diagnosen, alltså ställdes fler diagnoser.

Detta kallar jag Värmdöprincipen. Den säger inte att stressen var inbillad. Den säger att antalet fall man hittar beror på hur många som letar.

Tillämpa principen på adhd. Socialstyrelsen uppskattade att drygt tio procent av pojkarna och sex procent av flickorna hade en adhd-diagnos år 2022. Det är inte troligt att svenska barns hjärnor har förändrats på ett par decennier. Det som har förändrats är att betydligt fler utbildats och anställts för att utreda, att privata mottagningar vuxit fram som lovar färdig utredning inom en månad, och att skolan lärt sig att en diagnos är nyckeln till resurser.

Varje aktör gör rätt för sig. Psykologen utreder, läkaren diagnostiserar, rektorn ansöker om stöd och föräldern vill sitt barns bästa. Ingen konspirerar. Ändå växer systemet, för så fungerar anslagsfinansierade verksamheter. De som arbetar där vill göra mer av det de är bra på, och det finns alltid ett barn till som kan behöva det.

Jag lärde mig mekanismen tidigt, som ung ekonom på Sida. Biståndet fanns till för de fattiga i Indien och Afrika, och de fattiga var inte påhittade. Men verksamhetens storlek bestämdes inte av fattigdomen. Den bestämdes av anslaget, och en av anslagets viktigaste sociala funktioner var att ge fina arbeten åt sådana som jag.

Nu har regeringen tillsatt en delegation som ska klarlägga vad som driver ökningen av neuropsykiatriska diagnoser. Det är en utmärkt fråga. Jag misstänker ändå att svaret blir fler utredare, kortare köer och större anslag. Delegationen kommer nämligen att befolkas av experter från samma fält, och Värmdöprincipen gäller även för utredningar.

Därför är det inget personligt fel att en av de inbjudna experterna själv har grundat ett vårdbolag. Det är tvärtom helt i sin ordning, för det är så komplexet ser ut. Den som vet mest om diagnoserna är den som ställer dem, och den som ställer dem lever på det. Skavlan frågade om patienterna och fick svar om patienterna. Frågan om utbudet ställdes aldrig, och det är inget att förvåna sig över. Ingen i studion hade anledning att ställa den.