Skribenten Jacob Hansen skrev nyligen på dessa sidor att Frankrike, det gamla europeiska kulturlandet, numera vacklar på sönderfallets och förödelsens avgrund (https://detgodasamhallet.com/2026/06/20/jacob-hansen-kaoz-och-konsekvens/). I sammanfattning säger han, vad jag förstår, att kulturlandet har blivit en del av tredje världen.
Det mest typiska för tredjevärldssamhällen är att en del, i allmänhet en mycket liten del, av befolkningen lever i den sortens lyx som västerlandets svammelpolitiker anser vara envars mänskliga rättighet i en modern välfärdsstat medan en annan del, majoriteten, bor på sophögar eller motsvarande.
I Frankrike, om jag får tolka skribenten Hansen, är politikerna, som där liksom här anses personifiera den högsta makten, nämligen folkviljan, är totalt hjälplösa. Folket, kanske framför allt de oregerliga nyinvandrade massorna i Paris tidigare välfungerande förorter, utövar i praktiken den avgörande samhällsmakten. Andra får klara sig bäst de kan eftersom statens auktoritet vacklar. Hansen ”är säker på att steget till islamistisk revolution inte är särskilt långt när det gäller Frankrike och Europa”.
Jag vet inte om jag tolkar Hansen rätt eller om han ens menar vad jag tror att han menar, men jag kan ändå inte låta bli att jämföra med tillståndet i vårt land. Om Sverige skulle man inte kunna säga något som liknar vad Hansen säger om Frankrike och kanske andra länder i Europa. Även om svenska människor bekymrar sig över det allmänna tillståndet – att skolan levererar tjugofem procents analfabeter, att roffande offentliga elektricitetsmonopol pungslår vanliga brukare av kommunala kablar som ger oss el i husen – så befinner vi oss inte i närheten av det förrevolutionära tillstånd som Hansen – och han är inte den ende – anser sig kunna iaktta i resten av Europa.
Varför är Sverige skyddat från sådana upproriska stämningar som tycks vara på frammarsch i resten av kontinenten? Jag kan inte hitta någon annan förklaring än att det i vår allmänna samhällsstämning aldrig egentligen intränger något annat än statsfromma attityder. Det finns något i vårt mentala klimat som förhindrar sådan upproriskhet.
Jag kan tänka mig två orsaker till denna lugnt behagliga tröghet. Den ena är att samhällslugnet är just behagligt. Vem vill leva i en kravallbenägen kopia av Paris? Vi svenskar har av något skäl som jag inte fullt ut begripit sedan hundratals år lyckats hålla våra interna konflikter under kontroll till nytta för utveckling och samhällsfred. Den andra orsaken är den disciplin som den svenska staten så framgångsrikt utövat över en tacksamt lydig befolkningen sedan sekler. Vi har odlat folkligt demokratiska dygder sedan långt innan vi hade lärt oss ordet demokrati.
I den mån vi är missnöjda med den allmänna situationen i Sverige – något som troligen bäst förklaras av att det för envars livskvalitet sannolikt är mer gynnsamt att ogilla saker än att gilla dem – bör vi antagligen sluta skylla detta på att inslaget av folkligt inflytande, demokrati om man så vill, är otillräckligt. Det kan vara tvärtom, det vill säga att det allmänna misslynnet beror på att ouppfostrade och okunniga människor har fått alltför mycket att säga till om.
Ovanstående ogenomtänkta och ansvarslösa observationer har formulerats i min hjärna när jag sett oändliga intervjuer i statstelevisionen med förment försumliga makthavare, till exempel kommunalråd, som nervöst och med stapplande meningsbyggnad har känt sig tvingade att av pålästa, elaka journalister erkänna sig skyldiga till oändliga administrativa misstag, till exempel vårdnadsfel på äldreboenden vars klienter inte förstår svenska.
Visst gillar jag när media drar ned brallorna på och förnedrar makthavare, men ofta går det för långt. Makthavarna är säkert skyldiga till allt möjligt, men när jag ser dem vrida sig som maskar inför statstelevisionens inkvisition och tänker på alla dem som oskyldiga dagligen utsätts för detta martyrium kan jag inte annat än säga mig att även ett kommunalråd, till och med ett socialdemokratiskt, faktiskt är en människa.
Att vi svenskar inte blir så rasande på vår överhet som fransmännen, enligt Hansen, blir på sina makthavare kan bero på att våra makthavare, i sin överlägsna godhet och list, använder sina kanaler för folkuppfostran till att övertyga folk om att allt här är till det bästa och att vi kan strunta i fransmännen, kort sagt att vi i vårt land inte behöver oroa oss.
DET GODA SAMHÄLLET 