Kanadas beslut att välja Saabs GlobalEye som föredragen plattform för sitt nya system för luftburen radarspaning och ledning (AEW&C) har väckt stor entusiasm i Sverige. För Saab kan det bli en av de största exportframgångarna i företagets historia och ett tydligt bevis på att decennier av investeringar i teknologisk kompetens och industriell självständighet ger resultat.

Men affären är ännu inte klar.

Det är lätt att förstå den svenska stoltheten. Under kalla kriget byggde det neutrala Sverige upp en egen försvarsindustri eftersom man inte kunde lita på någon annan. Resultatet blev världsledande system från Saab – stridsflyg, radar, ubåtar och avancerad elektronik.

USA:s utrikesminister Marco Rubio har nyligen lyft fram Sverige som ett föredöme: ett land som tog ansvar för sin egen säkerhet och nu bidrar med verkliga förmågor till NATO.

Ändå är Kanadas väg mer komplicerad.

Till skillnad från Sverige har Kanada under efterkrigstiden varit djupt integrerat med USA både ekonomiskt och militärt. Landet har kunnat luta sig mot det amerikanska säkerhetsparaplyet medan stora delar av industrin har vuxit inom nordamerikanska leveranskedjor. Handeln med USA motsvarar ungefär 75 procent av Kanadas totala varuhandel.

Därför har GlobalEye-affären blivit mer än en vanlig upphandling. Den handlar om Arktisövervakning, om att stötta Bombardier och om att våga diversifiera bort från USA. Men varje sådant steg riskerar att kollidera med det stora ekonomiska beroendet av grannen i söder.

Senaste tidens handelstvister visar sårbarheten. Washington har kritiserat Kanada för bristande kontroll av barnarbete i globala leveranskedjor. Kanada har redan infört lagstiftning på området, men kritiken illustrerar hur snabbt Ottawa ofta känner sig tvunget att reagera när Washington signalerar missnöje. Episoden visar den asymmetri som präglar relationen mellan de två länderna och hur amerikanska prioriteringar lätt kan få genomslag i kanadensisk politik.

Det är denna strukturella osäkerhet som gör GlobalEye-affären särskilt intressant ur ett svenskt perspektiv.

Sverige visar vad långsiktig industriell självständighet kan åstadkomma. Kanada visar samtidigt begränsningarna när beroendet av en dominerande partner blir för stort.

Jämförelsen mellan Sverige och Kanada blir särskilt intressant eftersom länderna på många sätt har liknande grundförutsättningar. Båda är geografiskt stora länder med relativt små befolkningar i förhållande till sin yta. Båda har omfattande naturresurser, exportberoende ekonomier och långa avstånd som ställer höga krav på infrastruktur och nationell sammanhållning. Men där likheterna slutar börjar skillnaderna.

Sverige utvecklade under 1900-talet en stark tradition av industriell självständighet. Neutralitetspolitiken och insikten att landet i en kris kunde bli tvunget att klara sig på egen hand skapade ett brett politiskt stöd för att bygga upp egna företag och egna tekniska kompetenser inom områden som telekom, flyg, energi, fordon och försvar. Företag som Ericsson, Saab, Volvo och ASEA växte fram i en miljö där export var avgörande men där strategiska nyckelfunktioner i hög grad förblev svenska.

Kanada utvecklades annorlunda. Landets ekonomi integrerades successivt med USA:s, vilket gav tillgång till världens största marknad men också minskade incitamenten att bygga upp egna nationella alternativ inom vissa strategiska sektorer. När amerikanska företag redan fanns på andra sidan gränsen blev det ofta enklare och billigare att integrera sig i nordamerikanska värdekedjor än att utveckla egna kompletta industriella ekosystem.

Skillnaden illustreras väl av telekomsektorn. Medan Ericsson överlevde telekomkrisen i början av 2000-talet, fortsatte att investera i forskning och utveckling och stärkte sin globala ställning, gick Nortel i konkurs 2009. Nortel styckades och såldes bit för bit. Delar av tekniken och patenten levde vidare hos andra företag, men Kanada förlorade ett av sina viktigaste högteknologiska flaggskepp utan att någon ny nationell aktör av motsvarande storlek växte fram. Sverige behöll sitt.

Samma mönster kan skönjas inom försvarsindustrin. Sverige byggde upp egna stridsflygplan, radar- och sensorsystem eftersom man ansåg sig behöva nationell handlingsfrihet. Kanada kunde under större delen av efterkrigstiden luta sig mot amerikanska säkerhetsgarantier och hade därför mindre politiskt tryck att utveckla motsvarande självständiga kapaciteter. Resultatet är att Sverige i dag exporterar avancerade försvarssystem till allierade länder, medan Kanada i högre grad är beroende av utländska leverantörer.

Därför är det inte förvånande att Kanada nu behöver stärka både försvaret och den industriella autonomin.

Om Saab-affären genomförs blir det en avsevärd svensk framgång och ett viktigt steg för Kanadas strävan efter större handlingsfrihet. Men tills kontraktet är undertecknat bör entusiasmen balanseras med realism.

Kanada står nu vid samma vägskäl som Sverige passerade för decennier sedan. Frågan är inte bara vilket radarsystem landet ska köpa, utan vilken typ av strategisk och industriell framtid man vill bygga. Är Ottawa berett att investera i större självständighet även när det innebär politiska och ekonomiska kostnader, eller kommer beroendet av USA att fortsätta sätta gränserna för landets handlingsutrymme?

GlobalEye-affären handlar därför om mer än radarspaningsflyg. Den handlar om huruvida Kanada vill börja röra sig något närmare den svenska modellen – med större industriell och strategisk autonomi – eller om landet även i framtiden främst kommer att förlita sig på den nordamerikanska integrationen som länge varit dess styrka men som också skapat betydande beroenden. Kommer USA att tvinga fram kanadensiska eftergifter mot att t.ex. bilindustrin ska få fortsätta exportera till sin södra granne vars ekonomi är mer än tio gånger Kanadas?

GlobalEye-affären har därför blivit ett test som sträcker sig långt bortom försvarsupphandling. För Sverige illustrerar den värdet av långsiktiga investeringar i nationell kompetens och industriell förmåga. För Kanada kan den visa hur svårt det är att diversifiera bort från ett ekonomiskt och säkerhetspolitiskt beroende som har byggts upp under generationer.

Harry Margulies är författare och journalist. Han är bosatt i Kanada.