På senare år har det blivit allt mer populärt, även bland politiker som i övrigt stöder marknadsekonomin, att hävda att det finns vissa sektorer där vinst helt enkelt inte bör förekomma.

Sjukvården brukar stå högst på listan.

Utbildning kommer ofta strax därefter.

Argumentet låter enkelt: sjukvård och utbildning är alltför viktiga för att vara föremål för privat vinst. Ingen borde tjäna pengar på sjukdom. Ingen borde tjäna pengar på barns utbildning.

Men om den principen är korrekt, varför stanna där?

Den första frågan ett samhälle bör ställa är inte om en leverantör gör vinst. Frågan bör vara om medborgarna får tjänster av hög kvalitet på ett effektivt, överkomligt och universellt tillgängligt sätt.

Om ett sjukvårdssystem garanterar vård för alla oavsett inkomst, varför skulle det spela någon roll om ett sjukhus drivs offentligt eller privat?

De flesta patienter bryr sig i första hand om att få snabb vård av hög kvalitet, inte om ägarstrukturen bakom den institution som tillhandahåller den. De bryr sig om överlevnadsgrad, väntetider, medicinska resultat och vårdens kvalitet.

Stater är fortfarande de största köparna av sjukvårdstjänster. De kan förhandla om priser, fastställa standarder, övervaka resultat och avsluta avtal med leverantörer som inte levererar. Universell tillgång och privat drift är inte ömsesidigt uteslutande. De kan samexistera.

Flera framgångsrika länder visar detta i praktiken.

Sverige, som utomlands ofta ses som en modell för socialdemokrati, kombinerar offentliga och privata aktörer inom ett offentligt finansierat sjukvårdssystem. Privata företag spelar också en betydande roll inom äldreomsorg och andra välfärdstjänster.

Schweiz har valt en annan modell. Där tillhandahålls sjukvården genom ett system med obligatoriska privata sjukförsäkringar under omfattande statlig reglering. Systemet är dyrt, men den universella täckningen består.

USA, som inte har lyckats försäkra alla sina medborgare, förlitar sig i större utsträckning än de flesta utvecklade länder på privat sjukförsäkring, även om offentliga program fortfarande spelar en betydande roll.

Utbildningen berättar en liknande historia.

Ungefär en femtedel av Sveriges elever går i fristående skolor, och andelen är ännu högre på gymnasienivå. Dessa skolor verkar inom ett offentligt finansierat system men ger föräldrar och elever fler valmöjligheter.

Inget av detta bevisar att privat drift alltid är överlägsen.

Det är den inte.

Dåligt utformade incitament kan skapa dåliga resultat, oavsett om verksamheten är offentlig eller privat. Effektiv reglering spelar roll. Ansvarstagande spelar roll. Konkurrens spelar roll.

Det viktigaste är om medborgarna får bra tjänster.

Argumentet mot vinst stannar dock sällan där dess förespråkare säger att det ska stanna.

Om sjukvård är för viktig för att generera vinst, varför gäller inte samma sak för bostäder?

Alla behöver någonstans att bo.

Om utbildning är för viktig för att generera vinst, varför gäller inte samma sak för mat?

Alla behöver mat.

Varför ska jordbrukare få tjäna pengar på något så grundläggande som näring?

Varför ska klädtillverkare få göra vinst på sådant människor behöver för att klara vintern?

Varför ska energibolag få tjäna pengar på att värma upp människors hem?

När vi väl accepterar principen att samhällsviktiga varor och tjänster inte bör generera vinster finns det ingen självklar gräns. Logiken kan utvidgas till stora delar av ekonomin.

Här erbjuder historien en nyttig varning.

Skillnaden mellan sjukvård och jordbruk är naturligtvis betydande. Men debatten handlar ytterst om samma fråga: spelar ekonomiska incitament någon roll för produktion, innovation och effektivitet?

Sovjetunionen försökte begränsa marknadsincitament i stora delar av det ekonomiska livet. Ett av de mest avslöjande exemplen var jordbruket. Trots att privata odlingslotter bara upptog en mycket liten del av jordbruksmarken producerade de en oproportionerligt stor andel av den totala livsmedelsproduktionen.

Lärdomen är inte att marknader är perfekta.

Det är de inte.

Lärdomen är att incitament spelar roll.

Människor producerar i allmänhet mer, innovativt och effektivt när de får möjlighet att dra nytta av sina egna ansträngningar.

Många kritiker av kapitalismen har rätt när de pekar på dess brister. Marknadsekonomier skapar ojämlikhet, och vissa branscher kräver omfattande reglering för att skydda konsumenterna.

Men kritiker jämför ofta marknadsekonomins verkliga brister med idealiserade versioner av alternativa system.

Ingen kapitalistisk ekonomi har någonsin existerat i sin rena teoretiska form. Varje framgångsrik marknadsekonomi kombinerar privat företagande, statlig reglering, offentliga tjänster och sociala skyddsnät.

Kapitalismen är inte perfekt, men den har levererat bättre resultat än något annat känt alternativ.

1900-talet präglades av många försök att organisera ekonomier kring principen att marknadsincitament och privat vinst skulle spela en mindre roll. Ingen av dessa modeller kunde mäta sig med marknadsorienterade ekonomiers långsiktiga förmåga att skapa innovation, konsumentval, ekonomisk tillväxt och stigande levnadsstandard.

Förespråkare för socialism hävdar ibland att ”verklig socialism” aldrig har prövats fullt ut.

Kanske.

Men politiska och ekonomiska system måste i slutändan bedömas efter sina resultat, inte efter sina avsikter.

Debatten om sjukvård och utbildning bör därför handla om resultat, inte om ägarformer.

Om ett privatdrivet sjukhus levererar bättre vård till lägre kostnad gynnas medborgarna. Även om det bättre resultatet uppstår därför att de som tillhandahåller tjänsten har starkare ekonomiska incitament att arbeta effektivt, utveckla verksamheten och förbättra resultaten. Medborgarna får trots allt bättre vård, och det är det som bör vara det avgörande måttet.

Om en fristående skola uppnår bättre utbildningsresultat gynnas eleverna.

Vinst är inte målet.

Kvalitet är målet.

Syftet med offentlig politik bör inte vara att eliminera vinst. Syftet bör vara att säkerställa att medborgarna får bästa möjliga tjänster till lägsta hållbara kostnad samtidigt som universell tillgång garanteras.

När staten reglerar effektivt och upprätthåller tydliga standarder är vinst inte fienden.

Dåliga resultat är fienden. Om ditt barn behöver kritisk vård, är för de flesta vinstmotivet inte avgörande för vem som ska leverera bästa vården.

Om vinst är omoralisk inom sjukvården därför att sjukvård är samhällsnödvändig, kräver konsekvens att vinst också förbjuds inom livsmedel, bostäder, kläder och energi.

Det är inte bara en välfärdsstat.

Det är början på en princip som, dragen till sin logiska slutsats, lämnar allt mindre utrymme för marknader, incitament och privat företagsamhet.

När regeringar börjar bedöma branscher främst utifrån om någon gör vinst snarare än utifrån vilka resultat de levererar riskerar beslutsfattare att offra effektivitet i jakten på ideologisk renlärighet.

BILD: Läkaren Iapyx och den trojanske hjälten Aeneas. Fresk från 100-talet e. Kr.

Harry Margulies är författare och journalist.