De flesta av oss är nog eniga om att fallet Jason Arday är en stor tragedi. Storbritanniens yngste svarte professor avslöjades med att ha ägnat sig åt plagiering och att konsekvent ljuga om sina egna bedrifter och valde, efter avslöjandet, att ta sitt eget liv. Men vad är det som är mest tragiskt här? Ja, inte är det den påstådda ”rasismen” i alla fall.

Det är egentligen fullkomligt obegripligt hur aktivister, ivrigt understödda av medierna, utmålar en kategorisk lögnare och fuskare till ett offer för vit rasism eftersom det tycks stå utom allt rimligt tvivel att det var just på grund av sitt etniska ursprung som Arday lyftes fram så förbehållslöst. Med facit i hand är det uppenbart att den akademiska världen såg en hel rad nyttor i att utse tidernas yngsta svarta professor och därför sannolikt blundade för de märkligheter som många bör ha anat redan från början. Det fick dem att framstå som hängivna antirasister och som progressiva tänkare.

Därigenom kan man förvisso lägga en viss del av skulden för tragedin på alla dessa människor som lyfte Arday till berömmelse. Men det som glöms bort i allt jolmigt trams om rasism är Arday som person. Han var en notorisk lögnare som utnyttjade sin minoritetsstatus och som levde gott på den akademiska världens undfallenhet och rädsla för att bli utpekad som rasistisk. Och när granskningen väl kom igång (alldeles för sent, naturligtvis) avslöjades det ena efter det andra.

Stora delar av hans doktorsavhandling vid Liverpool John Moores University, liksom senare böcker och artiklar, innehöll direkta plagiat, bland annat identiska stycken hämtade från en avhandling från 2009. Därtill avslöjades att hans forskning inom utbildningssociologi byggde på fabricerade datamängder, med deltagare och intervjusvar som experter beskrev som ”omöjliga” och fulla av logiska motsägelser.

Även hans meritförteckning visade sig vara kraftigt överdriven. Flera av de universitetsanställningar och hedersutnämningar han påstod sig ha haft kunde inte verifieras, och vissa lärosäten dementerade dem helt. Samtidigt började brittiska medier – däribland The Guardian och The Times – ifrågasätta en rad osannolika biografiska uppgifter som länge bidragit till hans image som en inspirerande solskenshistoria.

Arday hade vid olika tillfällen hävdat att han levt med en rad svåra diagnoser, däribland autism, epilepsi, testikelcancer, hjärntumör och till och med ”locked‑in‑syndrom”. Han påstod också att han varit stum fram till elva års ålder och analfabet fram till arton, något som tidigare i somras tillbakavisades av klasskamrater som mindes att han varit precis lika talför som någon annan i skolan.

Utöver detta beskrev han sig som en ultradistanslöpare i världsklass och hävdade att han sprungit över 600 miles – cirka 96 mil – på sex dagar. Utöver löpningen på 96 mil på sex dagar, påstod han också att han sprungit 30 maratonlopp under en period på 35 dagar – och att han genomförde flera av dem med en stressfraktur i benet. Han uppgav dessutom att han samlat in mer än fem miljoner pund till välgörenhet och personligen installerat vattenpumpar för WaterAid, uppgifter som inte gick att bekräfta.

En av de mest uppenbara lögnerna var den om att han medverkat i den brittiska dokumentärserien Seven Up! – många år innan han föddes.

Naturligtvis måste väldigt många i hans omgivning ha anat att det var något som inte stod rätt till. Min gissning är att de underlät att agera därför att de visste att om de dristade sig till att avslöja honom skulle de få en hel armé av antirasistiska aktivister emot sig. Om någon annan än Arday själv ska klandras för det som skett så är det alltså just de människor som idag skriver om rasism.

Men nu är det Jason Arday själv som bär den absolut största skulden. Han ljög medvetet och kategoriskt för egen vinning, något som antyder att han hade en narcissistisk och/eller antisocial personlighetsstörning – att han helt enkelt var sociopat. Och visst, det är tänkbart att han hade kunnat bli bättre om han hållits ifrån rampljuset och istället uppmanats att söka hjälp men det är långtifrån säkert.

En sak är i alla fall säker: Jason Arday satte sig själv i den situation som han, såvitt man kan utröna, valde att ta sig ur genom att begå självmord. Det är djupt tragiskt – men det har ingenting alls med rasism att göra.

Bild: Jason Arday 2024, innan sanningen hann ikapp honom (Wikimedia Commons)