Egendomsskyddskommitténs betänkande Stärkt egendomsskydd i regeringsformen (SOU 2026:54) är ett välkommet steg i rätt riktning. Det viktigaste är kanske inte att kommittén har funnit den slutliga lösningen på egendomsskyddets problem, utan att den faktiskt har lyckats lägga fram ett konkret grundlagsförslag. Det är en betydande skillnad mot 2023 års fri- och rättighetskommitté, som efter sitt arbete konstaterade att det inte gick att uppnå tillräckligt brett parlamentariskt stöd och därför avstod från att lägga fram något förslag om egendomsskyddet.

Det nya betänkandet innebär därför att diskussionen kan föras vidare på en helt annan nivå. Majoriteten föreslår bland annat att ett uttryckligt proportionalitetskrav ska skrivas in i 2 kap. 15 § regeringsformen. Ett ingrepp ska inte få gå längre än vad som är absolut nödvändigt för att uppnå ändamålet, och det som vinns för det allmänna ska stå i rimligt förhållande till konsekvenserna för den enskilde. Dessutom stärks ersättningsskyddet vid kvalificerade rådighetsinskränkningar.

Detta är, enligt min mening, ett första steg i rätt riktning.

Ett gediget rättsligt underlag

En av betänkandets förtjänster är det gedigna underlaget om det svenska och europeiska rättsläget. Framställningen av egendomsskyddet enligt Europakonventionen och EU rättighetsstadga visar tydligt att Sverige inte verkar i ett konstitutionellt vakuum. Artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen bygger på ett krav på rimlig balans och proportionalitet mellan det allmänna intresset och den enskildes egendomsintresse. Motsvarande proportionalitetskrav återkommer i EU-rätten.

Detta är centralt. Ett rättighetsskydd är aldrig starkare än dess svagaste länk. Det räcker inte med att formulera vackra principer i grundlagen om den enskilde sedan saknar effektiva möjligheter att få dem prövade och upprätthållna i praktiken.

Just därför är det imponerande att kommittén har lyckats åstadkomma ett så omfattande arbete på så kort tid. Kommittén tillsattes i juli 2025 och skulle redovisa sitt uppdrag senast den 17 augusti 2026. På drygt ett år har den hunnit gå igenom ett omfattande nationellt och internationellt material, analysera tidigare reformer och utredningar och dessutom lägga fram ett konkret förslag till grundlagsändring.

Stefan Lindskogs betydelse

En stor del av denna framgång bör enligt min mening tillskrivas kommitténs ordförande, tidigare justitierådet Stefan Lindskog. Han har inte bara lett ett parlamentariskt sammansatt arbete under betydande tidspress utan också bidragit till att diskussionen fått en juridisk skärpa som gör betänkandet användbart för det fortsatta reformarbetet.

Särskilt intressant är den reservation som Lindskog själv har lämnat. Hans alternativ 1 innebär i korthet att rådighetsinskränkningar som utgångspunkt ska berättiga till full ersättning, samtidigt som det öppnas för undantag beroende på inskränkningens orsak, syfte och verkningar. Även i hans förslag finns ett uttryckligt proportionalitetskrav.

Det är en mer principiellt sammanhållen modell än den som majoriteten till slut stannade för. Den bör därför ses som en viktig fingervisning om färdriktningen för det fortsatta arbetet. Lindskogs grundtanke är särskilt intressant: grundlagen bör framför allt styra lagstiftaren mot ett starkt och genomtänkt egendomsskydd i vanlig lag, snarare än att enbart lämna efter sig ytterligare en regel som domstolar och myndigheter får försöka fylla med innehåll i efterhand.

Men en viktig lucka finns kvar

Betänkandet har emellertid också en besvärande brist. Det är synd att kommittén inte har tagit upp frågan om lagen om rättsprövning och behovet av att undanröja de begränsningar som finns där.

Ett stärkt materiellt egendomsskydd måste följas av ett effektivt processuellt skydd. Annars riskerar man just den situation som rättighetsregleringen är tänkt att förhindra: att den enskilde har en stark rättighet på papperet men begränsade möjligheter att få den effektivt prövad när det allmänna ingriper.

Här kunde utredningen ha varit mer offensiv. Det fanns inget som hindrade kommittén frågan att uppmärksamma behovet av att göra om den lagen. Ska egendomsskyddet verkligen stärkas måste man också våga diskutera hela kedjan – från grundlagens formulering, via lagstiftning och myndighetsbeslut, till domstolarnas möjlighet att göra en reell och effektiv prövning. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.

Nu gäller det att gå vidare

Det vore synd om betänkandet skulle betraktas som slutpunkten för arbetet. Det bör i stället ses som en grund att bygga vidare på.

Om den nuvarande regeringen sitter kvar efter valet finns det goda förutsättningar att göra just detta. Det finns nu ett konkret lagförslag, ett omfattande rättsligt underlag och en tydlig diskussion om proportionalitet och ersättning. Det politiska arbetet behöver då framför allt handla om att förädla och förstärka förslaget.

Om det däremot blir ett regeringsskifte är risken stor att betänkandet hamnar i den politiska papperskorgen. Det är inte första gången som grundlagsfrågor efter ett regeringsskifte tappar fart. Därför blir mediernas roll avgörande.

Ett betänkande om grundläggande spelregler för äganderätten bör inte kunna försvinna bara därför att den politiska majoriteten byts ut. Om medierna uppmärksammar frågan och håller fast vid behovet av ett stärkt egendomsskydd blir det betydligt svårare för en kommande regering att enkelt lägga SOU 2026:54 åt sidan.

Det finns därför all anledning att välkomna Egendomsskyddskommitténs arbete. Betänkandet löser inte alla problem. Det innehåller också delar som kan och bör diskuteras vidare. Men den stora förtjänsten är att kommittén har gjort det som den föregående utredningen inte förmådde göra: den har lagt ett konkret grundlagsförslag på bordet.

Det är ett första steg. Nu gäller det att se till att det inte blir det sista.

Claes Sjölin är affärsjurist.