Idag är det pingstafton, en underbar högtidsdag som tyvärr tycks ha blivit lite bortglömd sedan annandag pingst förpassades till att vardagen. Men detta är en stor helg i den svenska traditionen och den är väl värd att uppmärksamma även den inte innebär långledigt från jobb och skola.

Pingst kallas ofta ”hänryckningens tid”, ett uttryck som Esaias Tegnér gav evigt liv i Nattvardsbarnen för över 200 år sedan, år 1820. Och hänryckning var det verkligen fråga om i den bibliska berättelsen: den helige Ande föll över apostlarna, tungotalet uppstod och tusentals människor lät döpa sig.

Man behöver inte tro på det. Det går alldeles utmärkt att fira pingst ändå. I min sekulära familj var pingsten framför allt startskottet för försommaren: göspremiär, de första späda primörerna i grönsakslandet och kvällar som blev allt ljusare och mildare. Svensk försommar i sin renaste form, med ljusa kvällar, spegelblanka sjöar, och skogsbryn som doftar av lövsprickning.

Ordet pingst kommer från grekiskans pentecosté och firas femtio dagar efter påsk. I kyrkoåret är pingsten en av de stora högtiderna, men läser man Nordiska museets beskrivningar kan man lätt få intrycket att firandet mer eller mindre upphört. Där talas det om lövade kyrkor och konfirmander som gick fram till nattvarden ”förr i tiden”, som om allt detta vore museiföremål.

Som före detta katolik kan jag bara le överseende åt den förenklingen. Pingsten firas fortfarande med stor glädje i kyrkan – med blommor, ljus och processioner av unga som tar emot sin första kommunion. Traditionen lever, även om den inte alltid syns i den svenska offentlighetens blickfång.

Nordiska museet påpekar också att processionerna förr var strikt ordnade, ”männen först och kvinnorna därefter”. Det är typiskt svenskt att alltid betona två saker: att traditioner är något gammalt och förlegat, och att det svenska samhället minsann har en historia av ojämlikhet. Utan dessa markörer blir en traditionstext inte riktigt ”kritisk” nog för att passa in i konsensus.

I det gamla bondesamhället var pingsten framför allt en ungdomshelg. Efter vårbrukets slit kom äntligen några dagars fest. Man lövade inte bara kyrkorna utan också gårdarna och till och med ladugårdar kunde få en grönskande skrud.

Annandagen var den stora festdagen, och ungdomarna gick runt och tiggde ihop mat och dryck. De äldre gav gärna sitt bidrag; kanske mindes de sin egen ungdoms pingsthelger och tog sig en svängom på köksgolvet när kvällen kom.

Under festligheterna kunde unga paras ihop inför sommarens lekar och danser. I Götaland utsågs ibland en pingstbrud eller majbrud – en giftasvuxen kvinna som kläddes upp som inför bröllop och fördes runt för att samla in gåvor. Med tiden blev pingsten en helg för riktiga bröllop, och begreppet pingstbrud fick sin moderna betydelse. Än i dag är pingsten en favorithelg för vigslar. Folkliga traditioner har en märklig förmåga att överleva trots att kulturetablissemanget gör sitt bästa för att förminska och förlöjliga dem.

Och så återstår Tegnér. Prästen och skalden som kunde få en hel årstid att skimra i några få rader. Inledningen till Nattvardsbarnen är fortfarande en av de vackraste försommarskildringar som skrivits i svensk litteratur:

”Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den landtliga kyrkan stod hvitmenad i morgonens sken.”

Det är svårt att tänka sig en bättre bild av pingstens själ: ljuset, grönskan, förväntan och den rofyllda glädje som hör försommaren till.

Bild: Cathopic