På femtitalet sjöng en amerikansk protestsångare vid namn Pete Seeger (bilden) en sedermera världsberömd protestsång med omkväde enligt rubriken. Den gick ut på att folk aldrig lär sig att kvinnorna gifter sig med unga män som blir soldater och begravs på kyrkogårdar där det så småningom växer blommor på gravarna.

Erfarenheten att folk aldrig lär sig utan fortsätter att upprepa sina misstag är för stark för att begränsas till krig och kyrkogårdar hur många guldskivor de än räcker till. Den upprepar sig själv även inom politiken, kanske särskilt den svenska välfärdspolitiken.

Den svenska välfärdspolitiken, särskilt den avdelning som ägnar sig åt integration och assimilation av utomeuropeiska invandrare, tycks lyda av en sociologisk järnlag av innebörden att den aldrig lär sig något. Vad den framför allt har svårt att begripa är varför den aldrig lär sig något.

Grunddragen i den svenska integrations- och assimilationspolitiken fastställdes redan i proposition 1975:26 undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon och enhälligt antagen av en hel riksdag. Kring detta kan jag inte låta bli att göra några observationer.

Den första observationen gäller den välkomnande, nästa kärleksfulla, anda som genomsyrar propositionen. Det är ingen tvekan om att Sverige, åtminstone den offentliga sektorn, är stolt över det stora uppdrag som ligger framöver, nämligen att erbjuda de långväga resenärerna det kanske finaste som den svenska kulturen har att bjuda på vilket var just möjligheten att inträda i den svenska nationella gemenskapen.

Proppen handlar om hur det svenska samhället förberett sig för uppgiften. På 142 sidor hade sexton av rekordårens mest framstående svenska ministrar lyckats redovisa den svenska statens ambitioner. Aktstycket hade sedermera skickats till hundratals remissinstanser för att säkerställa att ingen betydelsefull instans missade chansen att dra sitt stycke bränsle till den lockande, gemensamma lägerelden.

Proppen anförde ett antal mål för politiken. Jämlikhetsmålet säkerställde att invandrarna blev delaktiga i välfärdssystemet. ”En förutsättning för att jämlikhetsmålet skall kunna nås är. att invandringen hela tiden anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt.”

Ett annat mål var att Sverige bidrog till utvecklingen i utflyttningsländerna så att immigranterna lättare skulle kunna återvända. Det kanske stoltaste av alla målen var valfrihetsmålet som innebar ”att medlemmar av språkliga minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet. Detta förutsätter att de olika invandrargrupperna får ekonomiskt och annat stöd för att utveckla kulturell egenverksamhet samt att det allmänna kulturutbudet i Sverige bättre svarar mot de behov som har uppkommit genom invandringen”. Sammanfattningsvis måste Sverige anpassas efter invandrarnas önskemål om de valde att följa andra kulturmönster, till exempel dem de hade med sig hemifrån, än Sverige fullt ut kunde erbjuda.

• Nu har det gått runt femtio år sedan proppen presenterades. Någon allmän folklig och demokratisk beställning på en utveckling av invandringsprojektet har emellertid inte funnits. ChatGPT sammanfattar:
• I början av 1990-talet ville ungefär 20–30 procent minska flyktingmottagandet.
• Under 2010-talet steg denna andel kraftigt.
• Idag vill ofta omkring hälften eller fler minska invandringen.

Det tyder på att den svenska opinionen blivit betydligt mer restriktiv än för några decennier sedan.

Sammanfattningsvis kan man säga att idag vill ungefär 10–20 procent av svenskarna ha högre invandring, medan det saknas tillförlitliga mätningar från mitten av 1970-talet som gör en exakt jämförelse möjlig.

Invandringen är kort sagt ett samhällsomvandlingsprojekts som vuxit ur politikerväldets tankevärld, inte ur medborgarnas, och så har det fortsatt sedan Prop 1975:26 såg dagens ljus. Häromdagen hölls ett riksdagsseminarium med partiledarna i frågan. Trots att staten valt att inte undersöka projektets förankring i den svenska folksjälen är det sannolikt att den redovisade utvecklingen fortsatt. Men hur kan då politikerna vidmakthålla sin entusiasm för invandringen?

För några handlar det nog om att ta emot användbar arbetskraft men det viktigaste, tror jag, är att hela verksamheten stödjer politikerväldets legitimitet. Invandringen visar att de beslutande politikerna, kanske med något undantag, i grunden är goda människor. Det handlar fortfarande inte om vad svenska folket vill, utan om att förevisa ett humanitärt sinnelag och därför härskarlegitimitet hos den svenska överheten.