Halloween står för dörren igen – denna helg som verkar dela svenskarna i två läger. Själv älskar jag den här högtid och tycker det är högst passande att tända pumpalyktor och njuta av skräckfilm just nu när oktober är som mörkast. I vår familj har det dessutom firats Halloween långt innan det blev en svensk tradition, något jag har skrivit om här.

Högtiden till ära finns riktigt bra skräckfilmer att streama på de svenska streamingtjänsterna just nu. Här är några tips:

KULTUR Jag har alltid försökt göra söndagarna lite extra mysiga, både när sonen växte upp och numer när det bara är maken och jag här hemma. Det var så jag växte upp, med förmiddagspromenad, söndagsmiddag och te och scones på kvällen. Därefter lite brädspel eller en tv-deckare – av någon anledning minns jag den tyska serien Der Kommissar bäst (Kommissarie Keller på svenska, har jag för mig). En dag för vila, rekreation och umgänge med nära och kära.

När jag var tonåring, och ända upp i vuxen ålder, tyckte jag att matlagning var det tråkigaste som fanns. Inte blev det bättre av hemkunskapsundervisningen i skolan som, i alla fall i min skola, var fullständigt oinspirerande. Inte ens min mamma kunde väcka mitt intresse för matlagning, trots att hennes mat både var inspirerad och inspirerande. Men så blev jag med inneboende – och allt förändrades.

Sensommar är inte bara kräftans tid – utan även surströmmingens. För mig tog det över 50 år innan jag lärde mig äta denna omstridda delikatess – nu kan jag inte tänka på surströmming utan att det vattnas i munnen.

Jag läste just att regissören Richard Hobert har gått bort, 73 år gammal. Och även om jag inte har följt honom särskilt noga så har några av hans filmer en självklar plats i mitt hjärta. Jag älskar hans filmer om de sju dödssynderna – eller kardinalsynder, om man ska vara petig – och är otroligt tacksam för att han gav oss dessa svenska filmpärlor.

Nu går sommaren mot sitt slut så varför inte passa på att bada havsbad så här i slutet av augusti? Än är det varmt i vattnet så leta upp ett härligt havsbad just i din landsända – och bor du i inlandet finns det gott om härliga små badsjöar att njuta av innan hösten tar vid…

Skuleberget är att centralt landmärke i världsarvet Höga Kusten. Ta dig till toppen med linbanan, som bjuder på en vidunderlig utsikt över havet och det förtrollande landskapet.

På södra delen av Djurgården, omgivet av glittrande vatten och lummig grönska, ligger prins Eugens Waldemarsudde. Ett unikt allkonstverk som lockar både konstälskare och flanörer året om men som kanske är särskilt magisk just så här års.

Göteborg är en härlig stad att promenera i och det finns gott om guidade stadsvandringar. Urvalet är stort, inte bara när det gäller guidade turer utan också egenguidade stadsvandringar, där du helt enkelt laddar ner en app och promenerar med guiden i dina hörlurar.

Ibland, när jag vill göra det lite extra festligt, köper jag hem en burk med Bullens pilsnerkorv. Ingenting ger så goda, glada vibbar som just Bullens pilsnerkorv. Den minner om en tid när människor såg framåt med tillförsikt – och om lyckliga stunder i min egen uppväxt.

Det uttrycket hör man inte så ofta längre, kanske på grund av att det finns så få män och kvinnor kvar av den gamla stammen – men framför allt för att de som finns sällan eller aldrig syns till i offentlighetens ljus. De flesta män och kvinnor som får ta plats i offentliga sammanhang idag är, oavsett kön och ålder, ungefär lika mogna som grönhåriga fjortisar med nosring.

Annat var det när jag växte upp.

Bottenvikens skärgård sträcker sig från Haparanda i norr till Skellefteå i söder och består av fler än 4000 öar. I denna, världens nordligaste, bräckvattenskärgård är det ljust dygnet runt under sommaren och här finns massor av glittrande pärlor att upptäcka.

Ozzy Osbourne är död.

Det kommer inte som någon överraskning, tvärtom. Han var sjuk länge och det gjorde han ingen hemlighet av. Det går inte heller att se hans död som en tragedi. Han levde, efter omständigheterna, ett långt och mycket produktivt liv. Men det blir tomt. En legend har gått ur tiden.

Är du kulturintresserad, och råkar befinna dig i Närke eller i närheten, är det en god idé att besöka Konst på hög – en unik skulpturpark som ligger på Kvarntorpshögen i Kumla.

I havet utanför Blekinge finns över 2500 öar och många av dem når man faktiskt via kollektivtrafiken. Det skapar fantastiska möjligheter för den som vill göra en härlig båtutflykt och besöka någon av de vackra öarna.

Sommaren har mestadels varit en sval och ganska regnig historia hittills, i alla fall här i Stockholm. Bokväder, brukade min mamma säga. Kalla, regniga och lite ruggiga sommardagar när det var för kallt för att åka och bada och för blött för att leka i trädgården. Då tog mamma med mig på upptäcktsfärd till källare och vind och började plocka bland gamla böcker som i åratal legat glömda i lådor och i pappkassar. Och det var lika spännande varenda gång.

Millesgården, på Lidingö strax utanför Stockholms city, bjuder på en magisk upplevelse av konst, historia och fantastisk natur. Den unika miljön skapades av den världsberömde skulptören Carl Milles och dennes hustru, konstnären Olga Milles, och var en gång deras hem. 1936, då de bodde i USA, skänkte de museet till svenska folket och sedan dess har det varit öppet för allmänheten.

Så var det då midsommarafton igen, denna underbara högtidsdag när ljuset är magiskt och kopplingen till de tidigare generationerna känns mer tydlig än vanligt. Det kan regna, eller stråla sol från en klarblå himmel, det kvittar lika för min del. Vare sig jag firar med dans runt stången eller med sill och nubbe i mitt lilla 50-talskök njuter jag lika mycket av den här dagen.

I fredags var jag på Iron Maiden. Det var, som det alltid är när världens största hårdrocksband spelar. En otrolig upplevelse rakt igenom. Men det är också något med hela kulturen kring hårdrocken som är så tilltalande.

På våren 1917 tog min farfar och farmor, Carl och Hilda Larsson, sina barn, sina ägodelar och sina kreatur och hästar och flyttade från Rångedala i Västergötland till Karlskoga i Värmlands bergslag. Där skulle de börja ett nytt liv i en bygd ingen av dem kände till.

Det finns så mycket att glädjas åt. Ibland är det svårt att se det, eftersom vi lever i ett märkligt självutplånande land där den egna nationella känslan anses som kränkande, felaktig och till och med farlig, men en sån här dag i maj, när syrenerna börjar blomma och häggen doftar som bäst, kan inte ens den pk-marinerade överheten provocera mig.

Valborgsmässoafton… Jag älskar både själva ordet och vad det står för. Valborgsmäss är för mig en av de finaste och mest stämningsfulla dagarna på året, så har det alltid varit och så är det fortfarande. På Valborgsmässoafton vägrar jag att låta min sinnesro invaderas av tankar på landets tillstånd, vrede över beslutsfattarnas aningslöshet och hat mot de kriminella krafter som nästlar sig in i samhällets alla vrår.

På Valborgsmässoafton väljer jag att bara njuta av vårens ankomst.

När jag var barn tillbringade vi påsken hos min morfar och min moster i byn utanför Kristinehamn. Vi brukade åka dit på skärtorsdagskvällen, efter att pappa kommit hem från jobbet, eller tidigt på långfredagens morgon. Och vare sig det var en tidig påsk, med snöglôpp och kyla eller en sen påsk, med sol och värme, var det en av de bästa helgerna på året.

Det var en förmiddag i juni i början av 70-talet. Sommarlovet hade just börjat och det kändes evighetslångt och jag och några kompisar satt och hängde hemma hos A. Det gjorde vi ofta för hon var en av de få vars båda föräldrar arbetade heltid. Så när vi hade tröttnat på att ligga på badstranden cyklade vi hem till henne och lyssnade på musik i hennes rum. Ted Gärdestad, Harpo eller Kramgoa låtar femtioelva med Vikingarna. Men så hörde jag plötsligt något som förtrollade mig och jag smög iväg, bort från A:s rum, ut mot okända marker…

Ju äldre jag blir desto oftare tänker jag på generationerna som gick före. Jag tänker på mormor och morfar, farmor och farfar, mina föräldrar och deras syskon och jag tänker på dem med kärlek, värme och stor respekt. De var strävsamma, hårt arbetande människor som var fast förankrade i myllan och de visste hur man skulle uppskatta livets goda stunder. Som våffeldagen till exempel.

Just nu kan man se en miniserie om Ruth Ellis på SVT Play. 28 år gammal blev hon den sista kvinnan att avrättas i Storbritannien, efter att ha skjutit sin älskare på öppen gata. Men avrättningen väckte folkstorm i hela Storbritannien och bidrog till att dödsstraffet så småningom avskaffades.

Idag, den 17 mars, är det Saint Patrick’s Day. Det är flera år sedan jag lämnade katolska kyrkan men Saint Patrick fortsätter jag fira varje år. Det kan bero på att det egentligen inte var genom kyrkan jag stötte på honom först – utan genom irländsk-amerikanska vänner. Har man en gång firat Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen glömmer man det aldrig…. Dessutom är det något mycket sympatiskt med ett helgon som förenar människor långt utanför den egna religionen.

Idag firar vi Fettisdagen. Det är en urgammal kristen tradition, en kvarleva från den katolska tiden, och den sista dagen före Fastetiden. På Fettisdagen fick man, som namnet antyder, frossa och festa så mycket man orkade. Och det behövde man nog också en gång i tiden, i det gamla bondesamhället, inför 40 dagars asketiskt leverne.

Numera kan Fastetiden innebära alla möjliga sorters fasta – allt från ”klimatfasta” till att avhålla sig från sociala medier och andra förströelser – men även i våra moderna dagar förväntas de troende även avstå från frosseri.

Skrönor är spännande företeelser. De berättas från ett perifert håll – det hände en bekants bekant – och de är oftast inte mer otroliga än att de skulle kunna vara sanna.

När jag pluggade etnologi för hundra år sen hade vi en specialkurs just på det temat och vi hade bland annat den gamla boken Råttan i pizzan som kurslitteratur. En skröna som jag fortfarande är fascinerad av är den om hunden och huggormen.

Vintern kom och försvann, åtminstone tillfälligt, men under de gnistrande kalla snödagarna hann jag ändå med att vandra bakåt i tiden, till barndomens vintrar. Inte för att de var särskilt gnistrande – i slutet av 60-talet och början av 70-talet var de tvärtom ofta milda och gröna, i alla fall i den del av Värmland där jag växte upp. Men då och då blev det en riktig snövinter och då var man snabbt ute med sparken.