BITTE ASSARMO: Minnena av Hells Kitchen och ett sekulärt Saint Patricksfirande

Så är det Saint Patrick’s Day igen och jag ska förstås fira på samma sätt som jag gjort ända sedan tidigt 90-tal då jag första gången upplevde Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen i New York. Där bjöds ett Saint Patricksfirande som var något i hästväg, kan jag lova. Då, för 30 år sen, var kvarteret fortfarande i mångt och mycket irländskt med många pubar och en befolkning som hade en fot kvar i det gamla landet. En sån festglädje är svår att släppa, till och med som en avfälling som jag.

Så är det inte riktigt idag. Jo, det är klart man firas sin Paddy, men mycket av det gamla Hells Kitchen är borta nu. Senast jag var där, strax innan pandemin lamslog världen, var det mycket som kändes påfallande modernt. Men puben där jag firade min första Saint Patrick’s finns kvar, liksom St Michael’s katolska kyrka och det vackra 1800-talshus som tjänstgör som prästbostad.

Där bor George W Rutler, katolsk präst som är kyrkoherde i Saint Michael’s och lika omåttligt populär som innerligt hatad, beroende på vem du frågar. George är lite av en kändis i katolska kretsar i USA. Han har skrivit ett stort antal böcker och har gjort sig känd som en kämpe för den konservativa delen av katolska kyrkan, den som kanske inte är helt bekväm med den nuvarande påven. Det har gjort honom till en hjälte i vissa kretsar och en paria i andra. Under påvarna Johannes Paulus II och Benedicts tid var han högt ansedd och fick viktiga uppdrag som att bland annat attrahera besökare till ”den vita elefanten” på Park Avenue, Church of Our Saviour. Nu tjänstgör han alltså i den slitna delen av Hells Kitchen. Så kan det gå, beroende på hur vindarna blåser i Vatikanen och bland kardinalerna.

Church of Our Saviour byggdes på 1950-talet, för att tillgodose diplomater, affärsmän och andra av katolsk tro som bodde i staden kortare perioder och som inte hade någon hemförsamling. Men det blev aldrig särskilt bra. År efter år, decennium efter decennium, stod den där utan att någonsin bli mer än halvfylld ens på de stora högtiderna. Tills George Rutler kom in i bilden. Han lyckades skapa en församlingsgemenskap, satsade på kyrkans interiör och firade mässor med predikningar som fick folk att häpna.

Det var i den kyrkan jag konverterade till katolska kyrkan på påskafton 2005. George och jag blev goda vänner och jag missade aldrig att gå i mässan i Our Saviour, och hälsa på honom, när jag besökte New York. Ända tills George plötsligt ansågs obekväm och fick lämna församlingen i händerna på en mer liberal präst. Själv blev han placerad i den slitna St Michael’s i resterna av det gamla irländska Hells Kitchen.

Det gick som man kunde förvänta sig. Our Saviour tappade mycket av sin dragningskraft medan St Michael’s blomstrade. Och det förvånar mig inte. Om jag lärt mig någonting av min tid i katolska kyrkan är det att de mer liberala prästerna sällan lyckas fånga sin församlingsmedlemmars intresse. De är alldeles för rädda att tala klarspråk om ondska och godhet, himmel och helvete. Och katoliker vill ha klarspråk, det är i alla fall min erfarenhet. Om man är troende vill man väl för sjutton gubbar inte att kyrkoherden ska sväva på målet om de viktigaste doktrinerna.

Nu är det ganska längesen jag lämnade katolska kyrkan men jag har fortfarande en del vänner kvar, inklusive George. Av någon anledning tycks det vara lättare för konservativa katoliker som honom att acceptera att människor lämnar kyrkan och dess lära. Jag tror att det kan bero på att de ofta är mer säkra på vad de tror på.

Jag har också en del helgon kvar, om man får uttrycka sig så. Bland annat Saint Patrick, Irlands apostel och skyddshelgon, som alltså firas idag i hela den världsvida kyrkan. Samt av många, inklusive mig, som skippar kyrkobesök och firar på ett världsligt sätt, som sekulära irländare och andra festglada människor runt om i världen. Mat och dryck och en massa ra musik, med andra ord, möjligen med betoning på dryck. Jag brukar säga att det finns en dag om året då det är helt okej att hasa runt med baksmälla, och det är den 18 mars. Inte för att man måste. Det går att dricka alkoholfri öl till colcannon och Irish Stew.

Att fira Saint Patrick i Sverige är förstås ingenting mot att fira i Hells Kitchen eller, för den delen, i hemlandet Irland. Men försöka duger. Så det ska jag göra idag. Happy Saint Patrick’s Day!

Bitte Assarmo