BITTE ASSARMO: Mormor och Halloweenfirandet

Jag är, som många nog redan vet, mycket fäst vid våra svenska traditioner och seder. Alla Helgons Dag är en sådan, och en som jag verkligen iakttar på traditionellt vis. Som barn följde jag varje år med mamma och pappa till kyrkogården och lade kransar på deras föräldrars gravar – sedan ett antal år är det min tur att besöka mina egna föräldrar på deras sista viloplats.

Mamma och pappa valde båda att ligga i minneslund. Jag har all respekt för det beslutet, men ibland kan jag sakna att ha en grav att gå till – att se deras namn där, i vacker och sirlig text. Å andra sidan kan jag gå till vilken minneslund jag vill och lägga blommor, tända ljus och tänka på dem lite extra en stund och det känns ju bra när man bor på annan ort.

För mig är också Halloween en viktig helg, och har varit det väldigt länge faktiskt. Min mamma var nämligen lite av en Hallowenfirare själv, och det långt innan det blev vanligt att fira den helgen i Sverige. Och det var mormors förtjänst.

Min mormor Elin var född 1885, och hade sju syskon. Likt så många andra familjer vid den tiden delades även hennes familj när ett par av syskonen valde att utvandra till USA. En av hennes bröder utvandrade redan som tonåring, i början av 1900-talet. Honom gick det inte vidare bra för, för han valde (eller lurades) att rycka in och arbeta i hamnen i New York under en av alla de många strejker som skakade landet vid den tiden och blev så svårt misshandlad av strejkvakterna att han fick men för livet. Han återvände till Sverige med svåra hjärnskador och intellektet hos en sexåring. Men systern Mari gick det desto bättre för.

Mari och hennes man emigrerade till Chicago, där de startade hotell och restaurang. Efter ett antal år hade de fått det så bra att de hade råd att resa och hälsa på i det gamla landet då och då, fullastade med presenter och spännande historier – och med nya seder och bruk, såsom Halloween.

Min mormor, som var förtjust i allt som kom från ”Amerrkat” (hon gav till och med sina barn engelskklingande namn), lyssnade med förtjusning till sin systers berättelser om pumpalyktor som med grinande ansikten lyste upp verandor och trädgårdar och om barn som, utklädda till spöken och gastar och annat otäckt, gick från hus till hus likt svenska påskkäringar denna den sista kvällen i oktober. Och även om hon själv inte hade tillgång till några stora brandgula pumpor så fanns det ju annat man kunde använda. Rovor, till exempel.

Hon var helt rätt ute, kan man säga. Det var ju trots allt rovor som användes till halloweenlyktor från början. Det visste mormor troligen inte om. Men det spelade heller ingen roll – hon tyckte helt enkelt att det var en trevlig och mysig sed och tog till sig den. Därför vande sig mamma redan som liten tös i början av 1930-talet vid att det tändes spöklikt utformade lyktor i trädgården där hemma kvällen före Allhelgonadagen.

När Allhelgonadagen, som den ju hette fram till 1953, grydde den 1 november släcktes lyktorna. Inte heller på gravarna tändes några ljus. Det var en katolsk sed som mormor och morfar inte hade mycket till övers för. De var visserligen inte troende lutheraner, men hade vuxit upp i den lutherska traditionen och katolska kyrkan var för dem något främmande och osvenskt som de varken kunde eller ville ta till sig. Men Allhelgonadagen uppmärksammade de likväl, trots att den lutherska läran egentligen inte medger någon tilltro till helgon, helt enkelt för att det var en tradition.

Båda traditionerna fördes vidare till min mor och även jag växte upp med mormors försvenskade Halloweenfirande. Men även om vi alltid respekterade mormors och morfars önskan och lät deras grav förbli mörklagd så började vi så småningom tända ljus på andra gravar. Mamma kunde inte riktigt värja sig eftersom hon tyckte det var så vackert.

Jag har fortsatt på samma bana. Mormors och morfars grav förblir mörklagd under allhelgonahelgen, just så som de ville ha det. Däremot tänker jag alltid lite extra på min mormor när jag karvar ut och tänder mina egna Halloweenlyktor.

BILD: På kyrkogården. Skildrar en begravning vid Myresjö romanska kyrka, en vintereftermiddag i solnedgången. Målning av Carl Ludvig Frid (1882)

Bitte Assarmo