En gång i tiden hade kyrkan och prästerskapet stor makt i Sverige. Församlingsborna litade på sin präst, sannolikt inte bara för att de var rädda för att annars hamna i helvetet, utan också för att de uppfattade prästen som pålitlig och sann. Men alla präster hade inte gott i sinnet – och i en församling i Värmland verkade en som till och med hade mord i sinnet.

London är en av världens mest turisttäta storstäder, och undra på det – i London finns allt. Själv har jag älskat London sen jag kom dit första gången när jag var barn – och faktiskt ännu längre än så. Jag drömde om London långt innan mina föräldrar tog med mig dit och när jag väl kom dit överträffades mina förväntningar. Men det är inte bara turiststråken och de traditionella sevärdheterna som fascinerar mig. Jag har också alltid varit fascinerad av Londons mörkare sidor, och gör gärna utflykter till ökända mordplatser. Här är historierna om några av dem:

Svaret är ja. Om man sen tror på deras verksamhet och förmåga – eller alls anser att de behövs – är en annan sak. För några år sedan träffade jag faktiskt en av katolska kyrkans mest erfarna och ansedda exorcister, F Jeremy Davies från Westminsters katolska stift i London. Det var ett intressant och oförglömligt möte.

Vänskap ser inte alltid ut som man tror. När jag började högstadiet skrämdes jag halvt till döds av skolans tuffaste tjej, som drog rökrutans djupaste halsbloss och kände exakt alla som man skulle känna. Om någon hade sagt då, att hon en dag skulle bli en av mina allra närmaste vänner skulle jag bara ha skakat på huvudet. Men så blev det. Och vänskapen höll i sig, genom stormar och stiltjen och trots att våra liv blev fullkomligt olika.

Under påsken tittade jag på en nyinkommen dramaserie på streamingtjänsten BritBox, Mr Bates vs. The Post Office. Den handlar om en av de absolut värsta justitiemorden i Storbritanniens moderna historia och var så andlöst bra att maken och jag satt som klistrade och såg alla fyra avsnitt i ett svep.

Idag är det påskafton och precis som varje år känner jag ett slags pirrig förväntan. Det är nog detta med ljuset. De allt längre dagarna, den milda luften, fågelkvittret som ökar i styrka och blir alltmer glatt och uppsluppet för varje dag. Men det är också minnena från förr och av de människor som funnits där och betytt så oerhört mycket.

Den som följt mig ett tag vet att jag är en stor fantast av Saint Patrick’s Day. Den 17 mars blir jag irländare, om än bara för en dag, och ordnar fest med gröna förtecken. Det brukar bli lammgryta eller någon annan irländsk klassiker, soda bread och irländsk pub cheese – en helt underbar spread som görs på cheddar och smaksätts med bland annat irländsk ale och senap och som är jättegod som dip till allt möjligt. Numera serverar jag dessutom en sidorätt som får åtminstone mina smaklökar att dansa jig, nämligen crubeens.

Innan någon spetsar öronen och tänker ”Vafalls?! Vad i hela friden har hon gjort dig?” vill jag påpeka att det är hennes keramik jag ogillar, inte hennes person. Lisa Larson som person har jag ingen som helst relation till och jag har stor respekt för att hon arbetat hårt, hela sitt vuxna liv, med något som gjort många människor över hela världen lyckliga. Men jag kan bara inte med hennes keramik. För mig är hennes alster den keramiska motsvarigheten till den arkitektrörelse som växte fram under 60-talet och som bidragit så starkt till att förfula Sverige.

Idag, på Internationella kvinnodagen, blickar jag bakåt och berättar om de sex kvinnor som gått till historien som Henrik VIII:s hustrur.

Idag går Vasaloppet av stapeln igen – och det är inte vilket lopp som helst utan det 100:e. Och Vasaloppet är en idrottstävling som nog de allra flesta svenskar har en relation till på ett eller annat sätt.

Nu är vi inne i februari och med den månaden kommer sportlov. Tänk, det är över 45 år sen jag gick i skolan och nästan 20 år sen sonen gjorde det, men i februari är det ändå sportlov jag tänker på. Kalla vinterdagar hemma hos morfar, med sparkåkning och skogspromenader och därefter en kopp varm choklad och en prickig korv-smörgås i det lantliga köket medan vedspisen knastrade hemtrevligt.

Anders Leions text En banan fick mig att tänka på en annan banan, nämligen den allra första bananen som min moster Britta åt. Det blev för övrigt också den sista bananen hon någonsin åt, av skäl som jag ska återkomma till.

Jämtland har massor att erbjuda året om, inte minst vackra vyer. Storsylen, med sina 1762 meter över havet, är Jämtlands högsta punkt. Med sina massiva toppar, glaciärer och enastående vidder har Storsylen lockat äventyrare ända sedan 1800-talet och STF Sylarna Fjällstation tillhandahåller även guide för den som vill ha det.

Den här tiden på sommaren är, för mig, en tid av kaffekalas och gemenskap. När jag var barn och tillbringade somrarna hos morfar och moster på landet var slutet av juli och början av augusti fyllt av just sådant. Med fyra familjefödelsedagar tätt inpå varandra fylldes det lantliga köket av doften av nybakat dagarna i ända. Och sen blev det kaffekalas så det stod härliga till.

Gripsholms slott vid Mälaren i Mariefred byggdes på 1530-talet och är det äldsta av de
kungliga slotten. Det byggdes både som försvarsborg och bostad åt Gustav Vasa. Till sevärdheterna hör Gustav III:s teater, som teaterkungen lät inreda i ett av slottets runda renässanstorn.

SVT Play har, som jag tidigare skrivit om då och då, en mängd guldkorn från den svenska tv-historien. Ett av dem är serien Godnatt, jord, baserad på Ivar Lo Johanssons självbiografiska roman, i regi av Keve Hjelm.

SEMESTER Jag älskar Bergslagen med alla dess hyttor och gruvor! Granbergsdals hytta i Karlskoga besöker jag årligen – ibland besöker jag också Långbans gruva utanför Filipstad.

SEMESTER Reser du till Dalsland i sommar? Missa då inte Högsbyns hällristningsområde, i naturreservatet Tisselskog i Bengtsfors kommun.

SEMESTER Gammelstads kyrkstad i Luleå är världens största och bäst bevarade kyrkstad, med en vacker stenkyrka omgiven av hundratals små kyrkstugor. I närheten finns också Friluftsmuseet Hägnan.

SEMESTER Har du varit i Grythyttan någon gång? Om inte är det hög tid att göra en utflykt dit. Här, i den gamla bruksorten, är historien levande som på få andra platser med rader av välbevarade trähus längs med den vackra kullerstensgatan.

SEMESTER Bohus fästning har gamla anor och dess långfacetterade historia börjar vid Göta älv, en plats där svensk historia vävs samman med norsk och dansk. Här byggdes på 1250-talet en befästning på Ragnhildsholmen för att skydda staden Kongahälla, och några decennier senare lät kung Håkon V Magnusson bygga en träborg på Bagaholmen, som fick namnet Bagahus – senare Bohus.

SEMESTER Alldeles intill Degerfors järnverk, och bara ett stenkast från Sveafallen, ligger Kulturcentrum Berget. Här bedriver en rad entreprenörer sin verksamhet i vad som tidigare var så kallade arbetarbostäder. Föreningen Berget, som den heter, förvaltar området och ansvarar för verksamheten.

SEMESTER En av de äldsta runstenarna i landet – och den äldsta i Värmland – står i Järsberg, ca 4 kilometer utanför Kristinehamns centrum. Inskriptionen är skriven med den äldre runraden och daterar stenen till mitten av järnåldern, på 500-talet e Kr. Det finns få stenar med denna ristning bevarade.

Det finns så mycket att fundera över i samhället idag, och mycket är mörkt och dystert, men ibland måste man lägga bekymren åt sidan. Jag kopplar gärna av med bra film och TV-serier och en favorit är filmserien Skånska mord, som visades på SVT för många år sen och som senare även gavs ut på dvd. Den består av fem filmer om historiska mord i Skåne. Yngsjömordet var ett av de mord som uppmärksammades, liksom massmordet i Hurva som begicks av polismannen Tore Hedin 1952. Men Hurvamorden var inte Hedins första mord. Det första mordet begick han redan 1951, i Tjörnarp.

Idag är det pingstafton, början på pingsthelgen och en högtid som fyller mig med både glädje och vemod. Glädje eftersom försommaren är inne och vi går mot ljusare och varmare kvällar, vemodig eftersom de älskade familjemedlemmar jag tillbringade uppväxtens pingsthelger med numera har lämnat jordelivet.

För mig har pingsten mer med tradition att göra än med kristna budskapet, om jag ska vara ärlig. Traditioner är viktiga. Så viktiga att Nordiska museet gör vad de kan för att förminska dem – om de är svenska alltså. Andra kulturers traditioner blåser man dock gärna upp som extremt viktiga och fantastiska.

Jag nås av nyheten att Tina Turner gått bort vid en ålder av 83. Hon hade varit sjuk en längre tid och avled i sitt hem i Schweiz, i Küsnacht nära Zürich. Och det är väl inget märkligt med att människor dör. Hennes liv däremot, det var i sanning märkligt och under sin långa och fantastiska karriär satte hon ett outplånligt avtryck i musikvärlden.

Nu har även jag sett den hårt kritiserade dokumentären om den man som i åratal förföljde ABBA-stjärnan Agnetha Fältskog och det var en minst sagt bisarr upplevelse. Det blir ju lätt lite märkligt när man låter en dömd stalker sitta och utgjuta sig om sin kärlek och passion, som om han var en helt vanlig och normal man när han i själva verket vägrade ta ett nej och ställde till ett helvete för den kvinna han påstår sig ha älskat. Men skulle dokumentären ha stoppats enbart för att Fältskog själv bad om det? Tveksamt.

Idag firar vi Kristi himmelsfärd. Hur vi firar varierar förstås beroende på vad vi bekänner oss till för tro, men för troende kristna är det en stor festdag och en av de viktigaste under kyrkoåret. En sak som de allra flesta firar, oavsett tro, är i alla fall en ledig dag mitt i veckan och, med lite tur och planering, en klämdag dessutom.

Vissa människor har man starkare band till än andra, trots att man inte känner dem personligen. När de lämnar jordelivet känner man med varje fiber av sin kropp att något har förändrats i grunden och att det aldrig mer kommer att bli sig riktigt likt.

För mig var Pugh Rogefeldt en sådan människa.

Nu är våffeldagen här igen, en dag som jag verkligen älskar. För mig är det just denna dag som symboliserar vårens inträde – även år som dessa då vårvädret faktiskt tar en liten paus just idag. Doften av våfflor är ständigt närvarande i mina barndomsminnen och ger mig alltid samma känsla av samhörighet med de familjemedlemmar som inte längre finns i livet.