Jag läste just en notis om att Bruce Willis diagnosticerats med demens. Det var inte helt oväntat, för det är bara något år sen han drog sig tillbaka på grund av svårigheter med att minnas repliker och liknande, men det känns ändå sorgligt på något sätt. Bruce Willis har varit något av en institution inom film, actiongenrens okrönte kung med en förmåga att leverera repliker som få andra.

Första gången jag såg Bruce Willis var i ett avsnitt av den populära 80-talsserien Miami Vice (ni minns den säkert, med Don Johnson och Philip Michael Thomas som supercoola Miamisnutar, alltid redo att göra det rätta flankerade av lättklädda kvinnor till tonerna av flashig 80-talspop). Han dök upp som den sällsynt vidrige kvinnomisshandlaren Tony Amato i blonda slingor och pastellrosa piké. Det var en liten roll, men han gjorde intryck, och året därpå fick han en huvudroll i deckarserien Par i brott (Moonlighting).

1988 kom så den där filmen som inte bara gjorde Bruce Willis till superstjärna utan som också förändrade actionfilmen i grunden. Det var då han för första gången gjorde rollen som New York-snuten John McClane i Die Hard.

Jag såg Die Hard i Stockholm på premiären och redan där i biosalongen visste jag att jag såg något alldeles unikt. Den rappa dialogen, med alla galna oneliners men också den klara skiljelinjen mellan gott och ont, med en genomhederlig polis som är beredd att rädda världen, eller åtminstone sätta fast skurkarna, även om han tvingas offra sitt eget liv på kuppen. Den filmupplevelsen var inget mindre än en adrenalinframkallande berg- och dalbana, andlöst spännande och galet kul från första sekunden till sista.

Idag kan det nog vara svårt att förstå det där, för numera är nästan alla actionfilmer upplagda på ungefär samma sätt. Men det var Bruce Willis som var först. Ingen kan skrika sådant som ”Yippee Ki Yay, motherfucker” (vid ett tillfälle översatt till ”tjosan, din jävel” vilket är betydligt mer korrekt än man kan tro) som han och ingen kan gestalta baksmällan från helvetet hälften så bra som han. Det är alltså inte att undra på att Die Hard blivit en klassiker.

Eftersom den utspelar sig på jul har den dessutom blivit en riktig julfilmsklassiker, och nu senast hamnade den på topp tre när några av världens främsta filmrecensenter samlades i ett BBC-program och listade sina julfavoriter.

Bruce Willis repriserade sin roll flera gånger, och en av mina personliga Die Hard-favoriter är nummer tre i ordningen, där han och Samuel L Jackson tvingas flänga fram och tillbaka i New York för att en superskurk hotar att spränga både det ena och det andra om de inte gör som han säger. En gång såg jag den på ett hotellrum i New York, vilket innebar att vart tredje ord ersattes med ett ”beep”. Den som är hemmastadd i Die Hard-universat vet varför. John McClane är inte bara en baddare på att rädda världen – han kan dessutom svära som få andra.

Han fick förstås också göra liknande karaktärer som John McClane under åren som kom, för actionfacket var hans för evigt. Han har, ärligt talat, också gjort en hel del skitfilmer. Men han kunde mycket, mycket mer än spela svärande snut. 1994 gjorde han en alldeles fantastisk roll i Tarantinos mästerverk Pulp Fiction. Den nerdekade boxaren Butch Coolidge, som bestämmer sig för att göra revolt mot dem som tror sig äga honom, är en av de mest minnesvärda karaktärerna i filmen och kanske den enda av dem som verkligen förtjänar att få köra sin motorcykel in i solnedgången i full frihet och med hälsan i behåll.

Andra minnesvärda roller gjorde han i filmer som De 12 apornas armé (1995), Sjätte sinnet (1999), Sin City (2005) och Planet Terror (2007). 2018 spelade han huvudrollen i en remake av Charles Bronsons klassiker Death Wish, som handlar om den vanlige mannen som drabbas av våld och som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Ingen kunde ha gjort det bättre. Mer om den filmen skriver Mohamed Omar här.

Nu är det över. Men filmerna lever kvar. Så varför inte leta upp Die Hard, Pulp Fiction eller någon annan av Bruce Willis klassiker på någon streamingtjänst, eller plocka fram dem ur dvd-hyllan? Det tänker jag göra.

Bild: Filmaffischen till Die Hard