Jag medger att jag inte läst alla fyra banden av Kapitalet. Men på en papperskorg som jag passerar varje morgon, finns en klisterlapp med en kort sammanfattning:

Arbetarna skapar all rikedom.
All rikedom åt arbetarna!

Klisterlappen tar mig tillbaks till 1970-talet, då dylika budskap var ganska vanliga och vänstern fortfarande hade viss kontakt med verkligheten. Inte så att arbetarna skapade ”all” rikedom, eller gjort sig förtjänta av ”all” rikedom. Men de bidrog, genom att gå upp varje morgon för att skruva ihop Volvobilar och annat nyttigt. Det fanns en koppling mellan arbete och belöning som sällan ifrågasattes.

På samma gata där papperskorgen står, finns två fönster med varsin palestinaflagga vajande över fasaden, vilket får symbolisera den nya vänstern. För att tydliggöra skillnaden kan vi notera det absurda i följande fras (som jag aldrig sett klottrad någonstans):

Palestinier skapar all rikedom.
All rikedom åt Palestina!

Vänstern fick som alla vet ett uppsving under 1960-talet, men delade snart upp sig i två huvudspår. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”den maskulina” respektive ”den feminina” vänstern. Den maskulina vänstern fokuserade på arbetet och menade, i god marxistisk anda, att den rikedom som skapas i samhället på ett eller annat sätt härrör från arbete och därför tillhör arbetarklassen. Kapitalister som levde gott på aktieutdelning och profiter, skulle lära sig kröka rygg. I frontlinjen för denna rörelse tågade göteborgaren Frank Baude och KPMLR.

Den feminina vänstern kan också kallas ”Upplevelsevänstern”. På väggen hängde man Che Guevara, hellre än Marx och Lenin. Inte för att Che Guevara betydde särskilt mycket för pappamånaden eller någonsin haft ett skiftarbete, utan för att han var attraktiv, rebellisk och ”lite farlig”. Det smutsliga fabriksgolvet byttes mot diverse kulturinstitutioner. Feminina vänstern fokuserade inte så mycket på arbetarklassen, som på en väg ut ur den borgerliga sömn vi invaggats i och alla gränser som sprängdes var av godo. Självklart hatade man kapitalister, men särskilt manliga sådana och till slut män över huvud taget. En värdig representant för denna vänster är Gudrun Schyman.

Den maskulina vänstern fick många av sina krav tillgodosedda, inte minst genom mäktiga fackföreningar och växande statlig byråkrati. Visserligen erövrade man inte ”all” rikedom, men tillräckligt stor bit av kakan för att kunna bo i trivsamma villakvarter med egen bil i garaget, en tillräckligt stor gräsplätt för att grilla på helgen och se barnbarnen växa upp. I grunden var man ändå materialist, och det fanns inget som garanterade att en blodig revolution skulle ge bättre sjukförsäkring eller fler semesterveckor. Den ”maskulina” vänstern lät sig sugas upp av övriga partier och har sedan dess inte hörts av.

Den feminina vänstern blev lämnad ensam kvar på vänsterkanten. Det hjälpte föga att man lierade sig med miljörörelsen, gay-rörelsen och senare klimatrörelsen. Något av den manliga energin hade gått förlorad. Likt en försmådd kvinna trängtade man efter något annat och fann slutligen det man sökte. Palestinierna var lika oborstade som Che Guevara, fast bättre. Unga, kompromisslösa, normbrytande och fullständigt livsfarliga. Romansen kanske inte var helt ömsesidig, men tillräckligt allvarlig för att tända den revolutionära glöden hos grånade vänstertanter och deras döttrar.

Dagens politikervälde och dagens islamisering, kan ses som ett oönskat resultat av två misslyckade vänsterrörelser, som en gång gick i samma demonstrationståg.