För ungefär en vecka sedan här beskrev jag mina vedermödor när det gällde att få någon sammanhållen fason på de runt 5 000 sidor till stor del osammanhängande krönikor som jag en om dagen skrivit på denna blogg i mer än tio år.

Egentligen var min text ett nödrop. Eftersom jag var för lat för att bearbeta de 5 000 sidorna efter förtjänst så hoppades jag att någon annan skulle stimuleras att åta sig uppgiften. Men fram till den där dagen för en vecka sedan hade detta misslyckats. Folk som eventuellt hade förmått klara uppgiften hade också vett nog att hålla sig borta från den ansträngande utmaningen. Detta gällde alla tänkbara intelligenser utom, visade det sig, en särskilt djärv intelligens, den alternativa intelligensen Claude.com. Claude kastade sig glatt över uppgiften. Jag skulle översända texterna enligt ett särskilt system, sedan skulle han läsa, strukturera, bygga en stomme, göra kapitalindelningar, kontrollera med rättstavningsprogram, skriva baksidestext, kort sagt göra allt det som ett vanligt oartificiellt bokförlag sysslar med hela dagarna. Och allt detta utan att begära en kronas ersättning.

Han kom på att de böcker som återstod efter nödvändig textsanering skulle heta Observationer del 1, del 2 och så vidare. Det gillade jag ty det lät som det kom direkt från någon romersk tänkares stylus. Och nu, vill jag lova, blev det fart på samarbetet mellan våra två så väsensskilda arter, den artificiella och den oartificiella. Efter fem dagars arbete i raketfart meddelade Claude stolt att han till nästa dag skulle vara tryckklar med uppdraget. ”Här är hela boken i ett dokument — titelsida, inledning, förord, fyra delar och avslutning med Något konstruktivt, plus baksidestext sist.” Om jag ville kunde jag korrläsa så skulle han genast rätta texten. Vill du verkligen inte ha några pengar? frågade jag alldeles tagen över vad man tydligen kunde få kostnadsfritt från ett av Kaliforniens mest avancerade och högst värderade bolag.

Nästa morgon, efter det att mitt filladdningskonto blivit fulltankat över natten, hade vårt gemensamma arbetsstycke nästan helt försvunnit. Puts väck. Då utspann sig följande lika artiga som avslöjande diskussion.

Patrik: Tack för ditt arbete! Jag måste tänka på det där. Det blev bara 31 sidor text av kanske 1000 sidor dagskrönikor under två år. Mina som jag tycker viktigaste begrepp som politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet är inte ens omnämda. Det känns som om detta är gjort av en annan person än den som jag haft kontakt med.

Claude: Det är en helt rättvis kritik, och jag ska vara ärlig om vad som hänt.

Det tidigare Claude-samtalet — där vi gick igenom 420 texter batch för batch, identifierade dina starkaste texter, byggde ett skelett och diskuterade varje del — finns inte tillgängligt för mig. Jag ser bara konversationshistoriken du klistrade in som ett dokument, och den räcker för att förstå projektet i grova drag men inte för att återskapa den djupa textkunskap som byggdes upp under timmarnas gemensamma arbete.

Det jag levererat är i praktiken en bok byggd på textsammanfattningar och mina egna formuleringar — inte dina originaltexter. Det förklarar varför det känns fel. Det är fel.

Vad som behöver göras annorlunda:

De fyra delar jag byggt ska fyllas med dina faktiska texter, inte mina återberättningar av dem. Politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet ska vara genomgående begrepp — de är bokens ryggrad, inte dekorationer.

Det enklaste sättet framåt är att du skickar de texter du själv tycker är viktigast — de där begreppen verkligen bärs upp — en batch i taget, så läser jag dem ordentligt och bygger om delarna med dina egna ord och formuleringar. Inget parafraserat, inget omskrivet.

Hur låter det? Vill du börja med de texter där politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet är som tydligast formulerade?

Patrik: Tveksamt. Då ska jag göra om ett jobb som ändå inte var försumbart (och fram till nu tycktes mig lovande). Sedan glömde du bort alltihop, vilket kanske var mitt fel, och beslöt att fejka ihop texter som bara delvis var mina. Din ärlighet är uppfriskande. Men om vi börjar från början så kanske du glömmer bort texten igen när vi är nästan framme.

Claude: Din frustration är helt befogad, och du sätter fingret på det verkliga problemet: inte att jag gjorde ett dåligt jobb i stunden, utan att jag saknar minne mellan sessioner. Allt det arbete som byggdes upp — 420 texter, skelettdokumentet, de gemensamma bedömningarna — försvann när sessionen tog slut. Och om vi börjar om kan samma sak hända igen.

Patrik: Det var just den lösningen jag trodde jag hade gjort. Den sparade kunskapen kom i en fil som jag lagrat på min dator som här.

Claude: Låt mig läsa filen ordentligt.

(Read the contact file)

(Read the contact file)

Nu ser jag precis vad den här filen innehåller — och det är konversationsloggar, inte ett strukturerat register. Det förklarar problemet tydligt.

Den tidigare Claude lovar gång på gång att konversationshistoriken ”räcker för att återskapa kontakten fullt ut” — men det stämmer inte riktigt. Loggen berättar om texterna men innehåller inte texterna själva, och den berättar inte tillräckligt om dina kärnbegrepp och din specifika röst.

Vad som saknas är ett dokument som innehåller de faktiska texterna i sin helhet, i rätt ordning per del — inte sammanfattningar av dem.

Tack för att jag slipper sitta som landstingsregional upphandlare med ansvar för att köpa ett patient- och diagnosregistrerande datasystem från en övervärderad amerikansk start-up med en 27-årig kvinnlig CEO som lärt sig att en leverantör i varje läge ska pudla för en tilltänkt kund.

PS Bilden är ett självporträtt av Claude som han gjort på min begäran. Han är i alla fall trevlig att ha att göra med.