Eurovision är över för denna gång och än en gång har den europeiska publiken visat vad de tycker. Den låter sig inte påverkas av propaganda och hets från journalistkåren och diverse b-artister. Israel fick höga poäng och seglade upp på en andraplats i finalen, trots att jurymedlemmar i diverse länder förenat sig så gott de förmådde för att ge så låga poäng som möjligt till landet som vägrar att kröka rygg för terrorister.

För svenska Felicia gick det sämre. Den före detta ”fröken Snusk”, som skulle åka till Wien för att ”hindra Israel från att vinna” gjorde totalfiasko, fick bara 51 poäng och slutade på 20 plats.

Ända sedan Hamas och civila palestinier förklarade krig mot Israel den 7 oktober 2023 har europeiska journalister försökt uppvigla stämningen mot Israel, och därmed också mot det judiska folket, genom att ifrågasätta Israels medverkan. I år fick de extra näring av att fem länder drog sig ur på grund av det judiska landets medverkan.

Fem länder – av närmare 40.

Totalt ointressant och naturligtvis bara ett bevis för att dessa länder har en ännu mer undergiven syn på Palestinas terrorstyre än övriga länder i Europa. Men i journalistkårens skruvade värld blev fem länder jättemånga och jätteavgörande och oj oj oj, HUR ska Eurovision kunna överleva utan Spanien, Slovenien, Island, Irland och Nederländerna?

Det visade sig gå alldeles utmärkt. Dels för Bulgarien, som tog hem segern för första gången sen de började medverka efter järnridåns fall och dels för Rumänien som kom trea. Men egentligen kan man säga att segern är Israels. Efter allt hetsande och hatande från nöjesjournalisternas och b-artisternas sida fick de åter publikens stöd och kom tvåa.

Detta sker efter att EBU ändrat på reglerna inför årets upplaga av festivalen, för att ge publiken färre röster att fördela. Det var ju så förargligt förra året, när så många röstade på Israel – det var nästan… ja olagligt! Eller det borde det i alla fall ha varit, tyckte den judehatande journalistkåren, och EBU vek sig.

Det hjälpte inte. Så vad ska hända nu? Den svenska journalistkåren vet inte till sig och i Aftonbladet skriver en grönhårig 23-årig praktikant vid namn Samael Atlagic:

”Jag älskar Eurovision, men jag kan inte längre titta på det. Det spelar ingen roll hur många sommarplågor tävlingen ger upphov till. Israels medverkan ligger som en våt filt över folkfesten.

Sedan 2024 har Eurovision varit ett av Israels kraftfullaste verktyg för att normalisera det våld de utsätter palestinier för. Det vanligaste som sägs är att en bojkott inte kommer att göra något. Men det är fel.”

Det är obegripligt att en västerländsk tidning ens kan publicera sån smörja. Den enda som normaliserar våld här är Samael Atlagic själv, och den ansvarige redaktören, när de exkluderar Hamas och 7 oktober ur sammanhanget. Det är skamlöst men tyvärr vardagsmat,

Den svenska journalistkåren är långtifrån ensam. ”Eurovisionkommentatorn” (jo det finns tydligen en sån yrkestitel) Eva Frantz på svenska Yle – Finlands public servicebolag – är djupt förfärad över europeernas olydiga tilltag att än en gång lyfta Israel till sådana oacceptabla höjder. Nu går hon till storms mot publikrösterna och kräver krafttag:

”Än en gång fick Israel massiva mängder publikröster, däribland en publiktolva från Finland (i skrivande stund har ännu inte de kompletta röstresultaten från andra publicerats). Bara Bulgarien och Rumänien fick flera publikröster än Israels Noam Bettan.

EBU bör ta en ordentlig titt på alla publikröster. Förekom sådana röstningskampanjer som numera är ett brott mot tävlingens regler?

Och om man kommer fram till att så var fallet, hur agerar man då? Blir det böter? Portförbud till nästa års tävling? En vänlig smäll på fingrarna och förlängt sponsoravtal med det turkosa hårvårdsmärket?”

Det som stör Eva Frantz är dock inte att Bulgarien och Rumänien fick ta emot mängder av publikröster – utan att Israel fick göra det.

Eva Frantz fortsätter bittert:

”Fem länder valde att stanna hemma i år eftersom Israel tilläts delta, och med tanke på hur slutresultatet såg ut i år tror jag inte att Island, Spanien, Nederländerna, Slovenien och Irland har något intresse av att återvända nästa år. De förväntar sig nog en klarare markering från EBU:s sida.”

Vilken markering Eva Frantz önskar sig är hon inte tydlig med. Men man kan ana sig till att hennes känsliga själ inte blir riktigt helad förrän hon får uppleva ett judefritt Eurovision.

Bild: Israels artist Noam Bettan (foto Alma Bengtson/EBU)