Liksom så många andra har jag på senare tid apropå herr Paludans koranbränningar fått för mig att allmänheten skulle bli glad att få veta vad jag tycker om yttrandefrihet. När jag nu tittar på mina krönikor i denna fråga blir jag förvirrad och undrar vad jag menar.

Så här har jag vid flera tillfällen sammanfattat min grundinställning:

Min egen bedömning är att yttrandefriheten borde vara i det närmaste obegränsad. Den civiliserade människan i ett civiliserat samhälle måste tåla att bli retad och förolämpad så länge processen inte blir fysiskt besvärande eller rentav farlig för liv och lem.

Ska då stater aldrig med den våldskraft de besitter kunna ingripa mot olämpligt tal? Jo, det ska de, men först när provokationerna blir samhällsfarliga. Mitt favoritexempel på ett lagom försiktigt ingripande var när den engelska staten först ett halvår efter att kriget mot Hitler började förbjöd Hitlers drabanter i England, det brittiska fascistpartiet, att på torg i Storbritannien hålla offentliga möten med hitleristisk propaganda.

Jag har ansett att min position därmed varit både klokt tänkt och tydligt formulerad. Sedan ändrar den svenska polisen, som ansvarar för tillståndsgivning i koranbränningsärenden, praxis. Tidigare fick herr Paludan tillstånd att elda upp en koran i närheten av den turkiska ambassaden. Efter polisens nytolkning av lagen är det slut på Paludans koranbrasor.

(Jag har inga juridiska synpunkter på att polisen ändrat uppfattning. Regeringsformens andra kapitel reglerar yttrandefriheten och polisen får enligt 23dje paragrafen bestämma som den vill. Vilka skäl som helst duger till förbud bara de är ”viktiga”, till exempel ”allmän ordning och säkerhet” och ”privatlivets helgd”.)

Det som förvirrar mig med min egen just redovisade, glasklara uppfattning i tillståndsfrågan är om den skulle kunna tillämpas i det angivna engelska fallet där de engelska fascisterna berövades yttrandefriheten och vad detta exempel skulle kunna ha för relevans i det aktuella svenska Paludanfallet.  

Kan man med fog dra en parallell? Det engelska majoritetssamhället hade en konflikt med en engelsk minoritet som bestod av lokala hitlerister. Natofrågan gör att Sverige har en konflikt med Turkiet. Sverige är majoritetsintresse i Sverige medan de turkiska intressena här tillhör en minoritet.

I fas ett av de två konflikterna lägger respektive majoritet band på sina intressen för yttrandefrihetens skull. Sedan skärps konflikterna. England börjar kriga mot Tyskland och spänningen ökar mellan Sverige och Turkiet. Intensifieringen av motsättningarna gör att yttrandefriheten i båda fallen nytolkas. Det som först var tillåtet blir förbjudet.

Men nu kommer det underliga. I det tyskengelska fallet dömde majoritetssamhället efter förändringen till sin egen fördel. Motståndarna fick förbud. I det turksvenska fallet dömde majoritetssamhället tvärtom till motståndarens fördel och ålade sig själv förbud. Turkarna fick som de ville.

Är detta en faktisk abnormitet eller tänker jag fel?