Polisen har avslagit en ny begäran om koranbränning utanför Turkiets ambassad. Syftet att Erdogan inte ska irriteras att neka Sveriges NATO inträde. ”Jag tycker det var bra”, skallar ropen i Facebookflödet. ”Det är ju så mycket som står på spel.” Och visst är det lätt att hålla med. Men när nästan femtio procent av svenskarna vill ha förbud mot Koranbränning, blir man orolig. Det är bara en bok det handlar om. Vi som läser mycket betraktar dessutom böcker som något man förbrukar. Är vi beredda att offra så mycket för så lite? 

”Dags att visa hela världen vad Sverige håller på med mot minoriteter”, säger partiet Nyans Mikail Yüksel. Klart och tydligt, utan ängslighet, och höll en demonstration mot Koranbränning på Mynttorget i Stockholm, med dockor föreställande två av våra politiker, som skulle hängas inför publik. Dockteatern drog ingen stor publik. Inga svenska stenar kastades.  Men det hätska tonläget är inte att ta miste på. Yüksel är livsfarlig.                                                    

Minoriteter? I min egen stad Malmö är jag nu i minoritet. Som de vita majoritetsbritterna i London och Birmingham. Premiärministern är hindu och Londons borgmästare muslim.  

Förstår vi det? Att det inte är avsaknad av integration, det vi ständigt tjatar om, som orsakat de problem och de risker vi nu står inför.  

Snarare tvärtom. Det är just integration som möjliggjort infiltration och påverkan på vårt samhälle, av människor med lojaliteter och värderingar stick i stäv med våra. Det är just integration som möjliggjort ett parti som Nyans.

Så vill vi ha integration? Egentligen? 

Och nu är vi där. Första spadtaget. Vi diskuterar om att tillåta Koranbränning eller inte? För att blidka en diktator. För att blidka dem som vill ta över och införa sharialagar. En diskussion vi aldrig borde ha haft. För vad blir det härnäst? Det är mycket mer än Koranbränning som står på spel. 

Yttrandefriheten kan aldrig villkoras. Då är vi på ett sluttande plan. Även om vi redan nu har inskränkningar i vår yttrandefrihet genom en utbredd cancelkultur. Från vänster till höger. Men det är något annat.  

Infiltrationen i samhället av utländsk påverkan, och med politikers goda minne, går med raketfart. Qatar och Saudiarabien bekostar moskéer i Sverige. Kina är den största ägaren av våra vindkraftverk. Ingen av dessa sysslar med altruism. Var så säker. What´s in it for me?

Hur det gick för Tyskland med rysk inblandning i energisystemet känner vi till. 

Muslimska brödraskapet, terrorstämplat i flera länder, har sina tentakler in i hela svenska samhällsapparaten, som en bläckfisk, med ett mjölkande av våra skattepengar i skolor, i studieförbund, i moskéer. Trots det inte varit någon hemlighet. Hur har det fått fortsätta?  

En disputation vid Lunds universitet om detsamma lär ha varit tumultartad. Civila poliser med skyddsvästar visar på ämnets känslighet. Aulan var sprängfylld. Lektorn ville underkänna, men Sameh Egyptson blev godkänd, med knapp marginal. Kanske inte världens mest populära ämne för alla.

I den drygt 740-sidiga avhandlingen finns anklagelser mot namngivna muslimska ledare, politiska partier och myndigheter i Sverige, som enligt Sameh Egyptson lurats av Muslimska brödraskapet.      

Det var nästintill omöjligt att finna någon villig opponent i den politisk korrekta universitetsvärlden, numera genomsyrad av ”rätt värdegrund”.

Aktivister och forskare har anmält honom till tre olika instanser för akademisk utredning. Det handlar om att bidragskranen inte får stängas.

Journalister har inte med ett ord konfronterat de utpekade som Egyptson drar fram. Mest lite allmän, neutral rapportering.  

Kommer politikerna att reagera nu?

Knappast.

Bläcket i islamofobstämpeln är påfyllt. Och ingen, likt journalisterna, vill bli stämplad i ett redan kritiskt läge. Ängsligheten är total. Egyptson kallas för ”provokatör” såklart. Ett slags härskarteknik, för att reducera och minimera. Man undrar varför han skrivit en sådan avhandling. Vad han vill med den? Något han forskat på i tjugo år, borde han alltså avstått ifrån. 

”Vi är rädda för vår egen skugga”, som terrorforskaren Magnus Ranstorp en gång utryckte det.  

Demokrati är på gott och ont. Rätten att yttra sig. Rätten att skriva. Rätten att forska om vad man vill. Och rätten att vara en idiot, som Paludan.

Vi vänder gärna kappan efter vinden. Kanske världens mest ambivalenta folk.

Vi väntar och ser vad andra tycker och tänker, och allierar oss därefter med ”rätt” grupp. Det är tryggast så. 

Rätten att rita rondellhundar som Lars Vilks, var nästan helt utan folkets stöd. En provokatör som fick skylla sig själv, sade man. Kulturelitens giftiga pilar mot honom var inte nådiga, inte från delar av svenska folket heller, som tyckte hans polisskydd var för dyrt.

Först när han dog i en tragisk bilolycka, haglade lovorden över honom. Från samma kulturelit. Och från dem som nu slapp betala för hans skydd.

Vem minns inte de skallande ropen ”Je sui Charlie Hebdo”, efter det fruktansvärda terrordådet mot redaktionen i Paris? Tänk tanken; ”Jag är Paludan”.

Knappast.                                                                                          

Paludan smutskastas mer än de muslimska stenkastarna mot våra poliser. Av samma personer som tidigare ville vara Charlie Hebdo. 

Ingen kan ha glömt ”Refugees welcome”-skyltarna på Malmö central 2015, då ettusen unga män kom över Öresundsbron. Varje dag. Folk stod med dryck och smörgåspaket på perrongen när tågen kom in, för att dela ut till de svältande små stackarna. Också några av mina vänner. Alltmedan jag satt hemma framför tv:n på Limhamn och med hjärtklappning såg invasionen.

Hur var detta ens möjligt? 

”Refugees welcome”-skyltarna har plockats undan, men dammas av då och då vid behov, av dem som fortfarande vill rädda hela världen. Men de blir allt färre. Vännerna med smörgåspaketen skäms.                                                                                                                 

Och Aftonbladets Jonna Sima reflekterar plötsligt över gängkriminaliteten i Sverige. Men förstår fortfarande inte varför.  

”Vi har internationellt rekord i naivitet. Nu får vi betala priset.”

Ett färskt citat av Magnus Ranstorp. ”Självförvållat”, fortsätter han, med anledning av ökad risk för terror mot Sverige, som i arabvärlden pekas ut som islamofobiskt. ”Vi skyddar oss inte tillräckligt mot försöken att undergräva demokratin. Dörren står öppen för främmande makt.”  

Ett samhälle tenderar snabbt att bli både kringskuret och totalitärt om folket blundar och inte klarar att ha mer än en tankeslinga i huvudet samtidigt. Om politikerna ber om ursäkt så snart det hettar till, och gullar med fienden i hopp om… i hopp om vad? Som vår statsminister.

Det samhälle som dessa människor med brutala metoder och hot vill göra om, är inget samhälle vi vill leva i. Inte heller icke troende muslimer. De hatar oss och de hatar humanism. Det handlar inte om enskilda små sekter, utan om mäktiga, inflytelserika muslimska länder, med människor med stark identitet, vars idéer sakta kryper in i vår samhällsapparat.       

”Sent skall syndaren vakna”, som det heter. 

Och då kan yttrandefriheten, och med den demokratin, vara borta. För alltid. Förstår vi det? 

Agneta Hedenskog bor i Malmö, har ett stort samhällsintresse och följer gärna med i debatten. Hon är utbildad operationssköterska och har arbetat 28 år i privata näringslivet i läkemedelsindustrin. Hon har skrivit tre böcker.