En vänlig läsare skickade mig en timslång YouTube-intervju med den av mig helt okände men uppenbarligen framgångsrike och prisbelönte amerikanske journalisten Richard Miniter. Läsaren menade nog att jag borde stimuleras av att stöta på en skribent som redovisar ungefär samma världsuppfattning som jag gör och det hade läsaren rätt i.

Miniters huvudidé, åtminstone att döma efter den timslånga intervjun, är en i någon mån Marx-inspirerad tolkning av vilken grupp, klass eller socialt skikt som bestämmer i vårt lätt dekadenta västerländska samhälle. Bara där ligger en avancerad samhällstolkning av innebörden att härskande klasser faktiskt växlar över tiden (och gör det snabbare än vi normalt uppmärksammar; min observation, inte Miniters).

Det stora maktskifte som Miniter vill peka på är det som inträffade i början av 1900-talet, när den kapitalistiska revolutionens Sturm und Drang-period lugnat sig, storföretagen mognat och i ökande utsträckning började styras av professionella ledare snarare än av de ursprungliga entreprenörerna. Västvärlden gick in i ett skede där personer som det ”vetenskapliga ledarskapets” förgrundsfigur ingenjören Frederick Winslow Taylor (bilden) och författaren till The Managerial Revolution James Burnham formade det modernaste tänkandet om samhället. ChatGPT sammanfattar:

Taylorismen fick enorm betydelse för industrialiseringen och massproduktionen, särskilt i USA. Den påverkade bland annat Henry Ford och det löpande bandet i bilindustrin.

Kritiken mot systemet blev dock också stark. Många ansåg att arbetarna reducerades till kuggar i en maskin:

• arbetet blev monotont och själsdödande,
• arbetarnas eget kunnande och initiativ undervärderades och
• makten koncentrerades till ledningen och experterna.

En fråga som Miniter inte verkar ställa sig, i varje fall inte under den timme han beviljade mig, är hur den betydande samhällsomvandlingen kunde gå till. En grupp företagsägande entreprenörskapitalister överlät sin dominerande härskarroll till en grupp mäktiga, ofta högutbildade anställda. Hade en sådan maktväxling från och med ungefär 1920-talet skett frivilligt? Hade de gamla ägarna av den svenska ekonomin och produktionsapparaten – kapitalisterna och de stora jordägarna – utan att protestera lämnat sina positioner i de beslutande politiska församlingarna, till exempel riksdagen, och med saktmod accepterat att det kommit anställda företagsledningsexperter i deras ställe?

Till skillnad från Miniter har jag svårt att tro det. Kanske menar Miniter att att den nya ledarbesättningen med tayloristiska ingenjörer och deras filosofi i landets styrhytt rent objektivt gjorde ett bättre jobb och att de gamla kapitalisterna gjorde en bra affär genom att till stor del abdikera från sin gamla makt. Men att härskare frivilligt delar med sig av makten är inte precis vardagsmat i den politiska historien.

Jag tror att det hade kommit in nya krafter i systemet som ville mota bort de gamla makthavarna i hög hatt och bäverkrage. Det nya som kom och krävde levnadsutrymme och beslutanderätt var demokratin som först var färdiginstallerad i Sverige så sent som 1921. De gamla makthavarna ersattes av folkets ombudsmän. Vi fick ett politikervälde som tänkte likadant som de tayloristiska ingenjörerna i näringslivet.

År 1941 beskrev Burnham detta skifte. ChatGPT sammanfattar:

Boken skrevs av James Burnham och hade undertiteln What Is Happening in the World. Burnham argumenterade för att kapitalismen höll på att ersättas av ett nytt samhällssystem där makten inte längre låg hos kapitalägarna utan hos en växande klass av chefer, administratörer, tekniker och byråkrater — ”managerklassen”.

Han menade att utvecklingen syntes både i:

• stora företag i väst
• fascistiska stater som Nazityskland
• Sovjetunionens planekonomi

Trots deras ideologiska skillnader såg Burnham en gemensam tendens: organisationer styrdes alltmer av professionella administratörer snarare än av traditionella ägare eller aristokratier.

Tre årtionden senare presenterade det nya politikerväldet – den främsta sammanslutningen av sådana byråkratiska administratörer – en ny svensk regeringsform som fungerade som en kröningsfest för den nya ordningen, vars stolthet var bygget av det nya välfärdssystemet. Demokratin födde politikerväldet och politikerväldet födde välfärdsstaten som idag blivit en kvarnsten om halsen på allt fler stater i den västerländska civilisationen.

Miniter och många med honom skyller vår tids problem på den nya härskarklassen som han kallar den ”ansvarslösa” klassen. För många nationella problem kan väl ”eliterna” hållas ansvariga, men jag tror att demokratin har större skuld än taylorismen. Demokratin har nämligen tränat folk i ansvarslöshet och fått oss att öva oss på att vara offer utan särskilt mycket eget ansvar. Hela idén med att folket skulle ta makten var ju att det skulle kunna lämpa över sin plikter och ålägganden på någon annan.