BITTE ASSARMO: Sommarutflykt – Jättegrytor och trollskog i värmländska Degerfors

TURISTA I DITT HEMLAND Alldeles på gränsen mellan Närke och Värmland, i brukssamhället Degerfors, ligger Sveafallen – ett mäktigt och fascinerande barrskogsområde som formats av istiden och där jättegrytor, klippblock och branta bergväggar minner om isens enorma kraft.

När inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 år sedan låg stora delar av dagens Sverige under vatten. Ett innanhav dubbelt så stort som dagens Östersjön, Yoldiahavet, täckte stora delar av Svealand och halva Finland. Landet som varit nedtryckt under den 3 000 meter tjocka isen höjde sig successivt.

I Degerforsområdet ökades landytan med 160 meter. Allt eftersom landet höjde sig snördes Närkesundet av och med tiden återstod endast det som brukar kallas Svea älv. Den mynnade ut i Västerhavet, strax söder om Degerfors och kolliderade med en annan smältvattenälv, Fornletälven, som kom norrifrån. Kollisionen skapade kraftiga vattenvirvlar, som sköljde bort allt löst material utom de allra största blocken.

I Sveafallen finns det mängder med så kallade jättegrytor och det område där man hittat flest kallas passande nog Grytområdet. Forskarna tror att de flesta av dem har bildats under den senaste istiden. Förr i tiden visste folktron att berätta att jättegrytorna var jättarnas egna kokkärl, men idag vet vi bättre. Smältvatten störtade då ner i issprickor och rännor för att bilda älvar under isen – l mellan urberget och inlandsisen – och det kraftiga trycket som då uppstod satte stenar i rörelse. Det strömmande vattnet fick stenarna att rulla runt i fördjupningarna under mycket lång tid.

De djupaste jättegrytorna i Sveafallen är åtta-tio meter djupa och mellan en och fyra meter i diameter, medan de grundaste har ett djup på några centimeter. Hittills har man hittat över två hundra grytor, men antalet ökar hela tiden eftersom man varje år upptäcker nya. I flera av dem finns stenar kvar, rundade och släta av det strömmande vattnet. Dessa stenar kallas löparstenar och skapar en grop genom att mala sig ner i berggrunden.

Man kan urskilja fem strömrännor i området och de mest påtagliga är Domedags- och Bergtjärnsrännorna. Det är också i de här områdena man får det bästa intrycket av blockterräng eftersom skogen glesats ut.

Domedagsdalen är den djupaste rännan. På sin västra sida har den en brant klippvägg med en högsta punkt på 17 meter ovanför marken. I Bergtjärnsrännan skjuter en hög, lodrät klippa ut över tjärnen. I detta område finns också Bergtjärnsdalen som utgör den lägsta punkten på vattendelaren mellan Östersjön och Skagerak.

Sveafallen är av stort intresse för vetenskapen vetenskapligt men naturreservatet är också en populär turistattraktion, med vandringsleder med varierande längd och svårighetsgrad. Genom Domedagsdalen går till exempel en kort slinga på ca 1,4 kilometer som är lätt att gå. Runt Bergtjärn går områdets längsta slinga, som är drygt 5 kilometer och som är mer kuperad och svårtillgänglig. På senare år har man dessutom handikappanpassat en del av Domedagsdalen, vilket gör den än mer lättillgänglig.

Oavsett om man är forskare eller bara vill uppleva naturens kraft är Sveafallen alltså en oerhört fascinerande upplevelse med sin tjusande blandning av grytor, klippblock och trolska gläntor bara ett stenkast från Degerfors centrum.

Bitte Assarmo