Idag går Vasaloppet av stapeln igen – och det är inte vilket lopp som helst utan det 100:e. Och Vasaloppet är en idrottstävling som nog de allra flesta svenskar har en relation till på ett eller annat sätt.

I min familj har ingen sig åt skidåkning i någon större utsträckning. Däremot såg vi gärna på skidtävlingar på tv, bekvämt tillbakalutade i soffan, och Vasaloppssöndagen var alltid något speciellt. Jag minns så väl den där första söndagen i mars när mamma och pappa gick upp tidigt, kokade kaffe och hällde i tv-kannan och sen dukade frukost i vardagsrummet. Det tillhörde ju inte vanligheterna på den tiden, att man satt i timmar och såg på tv en söndagsförmiddag, så det kändes väldigt festligt och mysigt.

Idag är det ju lite annorlunda med den saken, med mängder av tv-kanaler, playtjänster och streaming – man skulle kunna leva hela sitt liv framför tv-n – men jag tycker fortfarande att det är något speciellt att kolla just på Vasaloppet. Vasaloppssöndagen är helt enkelt en av de trevligaste söndagarna på hela året. Jag går upp tidigt, förbereder långfrukost och häller kaffe i termos och tar sen en rejäl runda med hundarna så att jag ska kunna slappa och slöa framför tv-n i lugn och ro. Därefter slår jag mig ner i favoritfåtöljen och där blir jag sittande. Länge.

Sen finns det förstås de som inte sitter sig igenom Vasaloppet utan som deltar. Och då menar jag inte främst de som tillhör eliten, utan vanligt folk som egentligen bara tävlar med sig själva och utmanar sin egen uthållighet och geist. Jag är så imponerad av människor som är så målmedvetna och fokuserade att de, mitt i det vanliga livet, dessutom har kraft och energi nog att träna upp sig och åka Vasaloppet.

Jag har flera bekanta som gjort det, ett par av dem flera gånger till och med, och de har sparat och gnetat och kämpat både med ekonomin och fysiken för att kunna delta. Det är ju inte gratis, precis. En av dem sa en gång att Vasaloppet var det värsta och bästa han någonsin varit med om, och det säger nog allt.

Jag har ofta önskat att jag kunde ha varit lite mer åt det hållet. Att jag hade haft tålamod, energi och intresse nog för att kunna bli i så bra form att jag skulle kunna åka nio mil på skidor, eller Tjejvasan på tre. Men tyvärr. Jag har bara åkt längdskidor en enda gång och jag tyckte det var så jobbigt och bökigt och tråkigt att jag aldrig mer försökte.

Så det blir favoritfåtöljen även denna Vasaloppssöndag. Kaffetermosen är full med nybryggt, starkt kaffe och på brickan några färdigbredda mackor och ett par klementiner. Nu är jag redo för årets skidtävling!

Foto: Mora-Nisse kör Vasaloppet 1953, Wikimedia Commons