Idag är det pingstafton, början på pingsthelgen och en högtid som fyller mig med både glädje och vemod. Glädje eftersom försommaren är inne och vi går mot ljusare och varmare kvällar, vemodig eftersom de älskade familjemedlemmar jag tillbringade uppväxtens pingsthelger med numera har lämnat jordelivet.

För mig har pingsten mer med tradition att göra än med kristna budskapet, om jag ska vara ärlig. Traditioner är viktiga. Så viktiga att Nordiska museet gör vad de kan för att förminska dem – om de är svenska alltså. Andra kulturers traditioner blåser man dock gärna upp som extremt viktiga och fantastiska.

Jag har skrivit om detta tidigare på Det Goda Samhället och då skrev jag så här om Nordiska museets information om pingsthelgen:

Vid sidan av påsk och jul är pingst en mycket viktig högtid i den kristna traditionen. Om man tar del av Nordiska museets information om pingstens traditioner i Sverige kan man dock få intrycket att just ingen firar pingst längre. Där står nämligen att läsa att ”Under pingsten pryddes kyrkorna med lövruskor och ljus, och nattvardsbarnen – konfirmanderna – gick fram för första gången.”

Som före detta katolik kan jag bara skaka på huvudet i förundran över vilken okunskap som ligger i den formuleringen. Pingsten firas fortfarande med samma entusiasm av de troende – i blomster- och ljusprydda kyrkor och med ”nattvardsbarnen” i procession till sin första kommunion.

Nordiska museet är också mycket noga med att betona att pingstprocessionerna var strikt ordnade, ”med männen först och kvinnorna därefter”.

Just dessa två ting är alltid mycket angeläget att betona i svenska sammanhang: 1. Att traditioner är något gammalt och förlegat. 2. Att det svenska samhället minsann har en historia av ojämlikhet. Utan dessa inslag blir en beskrivning av svenska traditioner helt enkelt inte kritisk nog för att passa in i konsensus.

Det är lika aktuellt idag. Nordiska museet tycks ha som sitt huvuduppdrag att förminska den svenska kulturen – ett politiskt beslut förstås, eftersom uppdraget ursprungligen var det rakt motsatta. Det är djupt sorgligt, eftersom alla folk – även svenskar – behöver känna sitt kulturarv och sitt folks historia. I dag finns det mängder med människor som så länge matats med myten om den icke-existerande svenska kulturen att de knappast har några band alls kvar till det förflutna. Det skapar vilsenhet och rotlöshet och gör människor lättledda och lättlurade.

I min familj fanns alltid en särskild känsla just för pingsten, denna försommarens stora fest då de första primörerna började titta fram ur grönsakslandet och då man äntligen kunde ge sig ut och fiska gös och gädda.

Det var standardmiddag på pingstafton i mitt barndomshem. Ugnsstekt gös eller gädda, med kokt potatis, pepparrot och skirat smör och så lite lättkokta primörer som nyss tagits upp ur grönsakslandet. Små trinda morötter och blomkålsbuketter smakade finemang till den läckra fisken och efteråt vankades sötsyrlig rabarberkompott till dessert.

På kvällen satt vi i trädgården och njöt i den ljumma försommarkvällen. Syrenerna doftade, pionerna hade börjat blomma, och solen tycktes aldrig riktigt vilja gå ner. När den väl sjönk ner i väster blev skogsbrynet vid horisonten dunkelt och mörkt, fyllt av det märkligt glädjefyllda vemod som bara en svensk försommarkväll kan framkalla.

Hur du än firar denna pingstafton – med gös, gädda eller något annat gott – önskar jag dig en riktigt skön helg!