BITTE ASSARMO: Hänryckning, pingstbrudar och försommarljus

KULTUR Pingst, det är hänryckningens tid, det. Det var i alla fall vad skalden Esaias Tegnér kallade den i sin dikt Nattvardsbarnen, som skrevs 1820. Och hänryckning var ju faktiskt vad det handlade om i den bibliska berättelsen om pingsten. Det var denna dag som den helige Ande utgjöt sig över Jesu apostlar så att de fick kraft och ord att ge sig ut och predika. Det var också första gången tungotal förekom, och samma dag lät nästan 3000 människor döpa sig i Jesu namn, om man får tro bibeln.

Det får man naturligtvis göra, om man vill. Men det går också alldeles utmärkt att fira pingst även utan att tro på evangelierna. I min familj fanns alltid en särskild känsla just för pingsten – inte för att det talades tungotal utan för att man fick börja fiska gös och gädda, för att de första primörerna började titta fram ur grönsakslandet och för att det fortsatte att gå mot ljusare och varmare kvällar ännu ett tag. Svensk försommar, med andra ord, med allt vad det innebär av ljusa kvällar, spegelblanka insjöar och dunkla skogsbryn.

Ordet pingst kommer från grekiskans pentecosté som betyder den femtionde och helgen firas också den femtionde dagen efter påsk. Vid sidan av påsk och jul är pingst en mycket viktig högtid i den kristna traditionen. Om man tar del av Nordiska museets information om pingstens traditioner i Sverige kan man dock få intrycket att just ingen firar pingst längre. Där står nämligen att läsa att ”Under pingsten pryddes kyrkorna med lövruskor och ljus, och nattvardsbarnen – konfirmanderna – gick fram för första gången.”

Som före detta katolik kan jag bara skaka på huvudet i förundran över vilken okunskap som ligger i den formuleringen. Pingsten firas fortfarande med samma entusiasm av de troende – i blomster- och ljusprydda kyrkor och med ”nattvardsbarnen” i procession till sin första kommunion.

Nordiska museet är också mycket noga med att betona att pingstprocessionerna var strikt ordnade, ”med männen först och kvinnorna därefter”.

Just dessa två ting är alltid mycket angeläget att betona i svenska sammanhang: 1. Att traditioner är något gammalt och förlegat. 2. Att det svenska samhället minsann har en historia av ojämlikhet. Utan dessa inslag blir en beskrivning av svenska traditioner helt enkelt inte kritisk nog för att passa in i konsensus.

I det gamla bondesamhället var pingsten på många sätt en ungdomshelg. Det ställdes till fester och andra tillställningar, som blev ett välkommet avbrott i det arbetsamma vårbruket. Det festades i dagarna tre och det var inte bara kyrkorna som lövades, utan även boningshus och det förekom till och med att man lövade inne hos korna i ladugården.

Annandagen var det största festdagen och förtäringen tiggde ungdomarna ihop på gårdarna i trakten. Det är lätt att föreställa sig att de äldre själva tänkte tillbaka på sin ungdoms vår och gärna gav ett bidrag till de ystra ungdomarna. Kanske spratt det till lite i den åldrande bonden och hans maka när de såg ungdomarnas förväntan – kanske tog de sig en svängom på köksgolvet framåt kvällen och tänkte tillbaka på den tid då de själva firade pingst med fest och glam.

Under festligheterna kunde flickor och pojkar ”paras ihop”, och tanken var att de sedan skulle hålla samman under sommarens lekar och danser. I Götaland var det också vanligt att man utsåg en pingstbrud, eller majbrud – en giftasvuxen kvinna som kläddes upp som inför ett bröllop och fördes runt från gård till gård i syfte att tigga pengar till sig själv och sitt följe. Men med tiden blev pingsten en tid för riktiga bröllop, och begreppet pingstbrud fick en ny innebörd. Och pingst är fortfarande favorithelgen för bröllop i många delar av Sverige. Folkliga traditioner förgås inte så lätt.

Och Esaias Tegnér då? Skalden, och tillika prästen, visste att uttrycka sig. Få dikter inleds så målande som just Nattvardsbarnen. Det är svensk kultur när den är som mest försommarvacker:

Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den landtliga kyrkan
stod hvitmenad i morgonens sken. På spiran af tornet,
prydd med en tupp af metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor af eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid.

Bitte Assarmo