Idag skriver vi den 28 juli 2026. Och det är en mycket speciell dag för mig. Det är nämligen exakt 140 år sen min morfar, Carl Gustav Alexis, först såg dagens ljus.

Ni som följt mig ett tag vet att han förekommer i mina texter då och då. Han var en mycket viktig person under min uppväxt – och tillhörde den strävsamma generation som alltför ofta glöms bort eller ignoreras i dagens samhällsdebatt. Därför skriver jag om honom än en gång.

Morfar föddes i ett litet soldattorp i en by utanför Kristinehamn. Ett rum och kök med liten täppa, i skogsbrynet med utsikt över byn med dess åkrar och hemman. Dit flyttade indelte soldaten Johan Persson Mars, född 1825, någon gång på den tidiga 1840-talet, som Soldat no 21|Regemente: Närkes regemente |Kompani: ÖLME |Socken: Warnum |Rote: Märstad.

Han var min morfars farfar och i det lilla torpet fostrade han och hans hustru Carolina sju barn, varav sex överlevde till vuxen ålder.

Det var Carl Vilhelm, född 1860, som tog över soldatbostället. Han fann kärleken i Emma Olsdotter, som var ett år yngre, och tillsammans fick de två barn, dottern Emma Emilia och tre år yngre sonen Carl. Morfar alltså.

Det var ett fattigt liv som morfar föddes till, hårt och slitsamt. Efter sex års folkskola fick morfar börja jobba som dräng. Därefter, när han var i 14-årsåldern, blev han murarlärling. Senare, när han gift sig med Elin, startade han en ambulerande biografteater. När de till sist slog sig ner på ett litet hemman i byn blev han lantbrukare.

Det var jobb, jobb och åter jobb men min morfar var allt annat än bitter. Tvärtom såg han tillbaka på en lycklig uppväxt och han högaktade sina föräldrar som gett honom allt de förmått.

Min morfars uppenbara glädje över sin uppväxt är en av orsakerna till att jag alltid reagerar kraftigt på hur det idag pratas om den här tiden, tiden före folkhemsbygget och urbaniseringen. Som när Jonas Engman, intendent på Nordiska museet, framställer det som att de fattiga svenskarna på 1800-talet hasade runt i en grå sörja utan några som helst glädjeämnen. Det gör han med jämna mellanrum, och han använder sig av rena hittepå-argumenten.

Sånt kommer han undan med eftersom alltför få människor idag faktiskt har anknytning till den tiden, och till de människor som levde då. Men jag hade, som jag brukar påpeka, den oerhörda turen att ha gamla föräldrar, som i sin tur var sladdbarn, och därför växte jag upp nära den svunna tid som var min morfars. Därför vet jag också att Jonas Engman ljuger när han påstår att fattiga svenskar inte åt färskpotatis, eller när han hävdar att kräfttraditionen uppstod under nationalromantiken.

Min morfar dog 1979, innan dagens lögntrutar på allvar började skriva om historien. Men om han skulle höra Jonas Engmans trams skulle han ha fnyst nedlåtande och sagt något i stil med:

– Dä där va allt en dum en. Han vet inte möcke, han.

Nu är det förstås inte riktigt så. Det är klart Jonas Engman vet en hel del om väldigt många saker. Hans lögnaktiga påståenden om det svenska kulturarvet är medvetet formulerade för att passa in i dagens narrativ. Sverige existerade liksom inte före Socialdemokraterna. Men min morfar hade förmodligen inte ens kunnat föreställa sig hur ett sånt narrativ kunde bli legio i det land som var hans. För honom var historien lika viktig som nuet och framtiden – han skulle aldrig ha haft någon förståelse för människor som medvetet försöker förringa det folk som byggt upp landet.

Min morfar öppnade en helt ny värld för mig – eller ska jag kanske säga en gammal. Livet som fattig torparson, som dräng, som murarlärling, som biografägare, som ung småbarnspappa och lantbrukare med en hustru svävande mellan liv och död i spanska sjukan.

Och allt genomsyrades av en genuin tacksamhet över livet, med allt vad det innebar av både glädje och sorg.

Idag höjer jag ett glas för det svenska kulturarvet och för min morfar och den generation som gav oss så mycket men som så sällan får något erkännande för allt de åstadkom.

Foto: En ung biografägare ca 1912