Förutom att markera fel körriktning har begreppet vänster ett antal förvirrande bibetydelser. Oskicket började i nationalförsamlingen under franska revolutionen. Det handlade om kungens ställning. De ledamöter som ville bevara den rådande ordningen inklusive monarkin och kyrkan satte sig på talmannens högra sida och radikalerna på den vänstra. ChatGPT påpekar särskilt att ledamöterna ”spontant” satte sig till höger eller vänster. De kände alltså i kroppen vart de hörde. Det fanns en huvudmotsättning i Frankrike, en klyfta mellan de viktigaste befolkningsgrupperna, som i nationalförsamlingen representerades av dem som satte sig till höger och dem som satte sig till vänster.

I det Kommunistiska Manifestet, författat av Marx och Engels vid 1800-talets mitt, fick begreppen en helt annan betydelse än sittplats i förhållande till talmannen. Nu hade kapitalismen slagit igenom, förklarade de två revolutionärerna. Ett nytt slags samhälle höll på att konstrueras efter andra principer än de som styrt det förrevolutionära Europa. Den nya huvudmotsättningen, lärde Marx och Engels, gick nu i stället mellan dem som ägde produktionsmedlen, kapitalisterna och de stora jordägarna, och å den andra sidan de egendomslösa arbetarna, proletärerna.

Man hade kunnat tro att denna förändring skulle tränga in i det allmänna språkbruket så att man i exempelvis i Sveriges riksdag gradvis skulle övergå till att tala om kapitalisterna respektive arbetarna, ty så måste samhällets nya huvudmotsättning känts i kroppen för de inblandade individerna. Men så blev det inte, antagligen beroende på att de dominerande klasserna, kapitalisterna och de stora jordägarna, inte hade lust att acceptera att man genom blotta ordvalet särskilt belysa en så generande social sanning som förekomsten av påtagliga klyftor inom befolkningen. Bättre då ludda till det hela och välja föråldrade beteckningar på samhällets viktigaste kontrahenter, nämligen begreppen vänster och höger, trots att dessa inte längre hade någon geografisk eller annan mening eftersom den svenska ståndsriksdagen och sedermera tvåkammarriksdagen var annorlunda konfigurerade än den franska nationalförsamlingen. Vänster och höger fanns därför inte i den politiska verkligheten utan bara i besvärjelsernas värld.

Men förvirringen skulle bli ännu värre. Till nöds kunde väl det alltmer industrialiserade Sverige anamma och skapa nytt innehåll i begrepp – vänster och höger – som hade övertagits från det revolutionära Frankrike och bara där hade haft någon levande mening – men bakom orden gick samhällsförändringarna vidare. Till att börja med hade begreppen vänster och höger kvar en del av sitt revolutionära franska arv trots att de genom produktivkrafternas samhällsomvälvande effekter fick göra tjänst hos ett nytt samhälle där de egentligen inte hade någon hemortsrätt. Genom språket låtsades man att kampen handlade om var envar skulle sitta i förhållande till talmannen medan politiken bakom den verbala kamouflageröken rörde sådant som en eventuell socialisering av bankväsendet.

Men med tiden förflyktigades allt fast och beständigt och allt heligt profanerades ty kapitalismens inneboende förmåga att till alla lycka bära visade sig så överlägsen att proletariatet tappade lusten att göra revolution. I Schlaraffenland behövs inga grottekvarnar så varför anstränga sig? Vänstern fick en ny livsuppgift. Nu gällde det inte längre att tänka ut och sedan förverkliga övergången från kapitalismen till ett annat och förhoppningsvis ännu mer framgångsrikt produktionssätt. Nu gällde det att skapa och vidareutveckla narrativ som bevisade att vem som helst som betraktade sig som ett offer för alla andra människor skulle ha rätt till en hygglig och med tiden allt hyggligare försörjning på alla andra människors bekostnad. Allt under statlig och kommunal administration.

Endast uppfinningsrikedomen satte gränser för vad narrativet kunde förädla från allmänt och neutralt bakgrundsfaktum till övertygande skäl för ekonomisk kompensation. Är du svart, förståndshandikappad, arbetslös kvinna så är du ett självklart offer med de rättigheter som rollen skänker. Uppenbarligen har vi här en ny samhällelig huvudmotsättning som varken handlar om placering i förhållande till talmannen eller om ägandet av produktionsmedlen. Men vad handlar det då om? Det har vår tid inte tänkt ut utan vi fortsätter att klistra etiketterna vänster och höger på alla konflikter som i inte begriper. Jan-Olof Sandgren har också noterat förvirringen och skriver så här:

För dagens vänster är det viktigare att veta vem som är svart, vit eller färgad, än vem som är arbetare respektive kapitalägare.