Krig består av ett oräkneligt antal händelser där praktiskt taget allt kan hända till dess att sakerna gradvis stabiliseras och det börjar bli uppenbart för betraktare hur det hela kommer att avlöpa. Jag tror – eller snarare hoppas – att ödet i USA:s krig med Iran efter avsevärd vacklan nu bestämt sig ge segern till Trump. Nu, säger The Wall Street Journal, ”har trenden slutat gynna Teheran”.

Om Homeros hade författat krigets manus så skulle gudarnas nyckfulla inblandning i dagshändelserna nu upphöra och krigets utgång i stället bestämmas av fundamenta såsom parternas tillgång på kulor och krut.

Teheran litade länge på ett, som det verkade, avgörande trumfkort, som var möjligheten att stänga Hormuz-sundet och därmed beröva världen den femtedel av den internationella oljehandeln som före kriget hade gått den vägen. Detta skulle väcka hela världens ilska mot USA eftersom en så kraftig minskning av utbudet skulle driva oljepriset i höjden. Sedan kriget började för ett halvår sedan har kampen stått mellan vem som skulle blockera sundet och varför. I huvudsak har sundet stängts av iranierna genom minering och hot mot fartyg som begärt passage. Irans syfte har varit att stoppa USA:s motblockad riktad mot trafik till och från iranska hamnar. Den amerikanska motblockaden drabbade även gulfstaterna som var USA:s allierade. Att skada dessa var förstås inte syftet och det drabbade USA:s renommé. Allt var mycket förvirrat vilket den tidningsläsare som försökt förstå händelserna fått erfara.

Att oljeflödet från området nu till stor del återhämtat sig till den grad att världen inte längre oroar sig för oljebrist beror enligt min pålitlige forskningsassistent Claude på att tre nya pipe-lines från Saudiarabien, UAR respektive Irak under kriget hunnit färdigställas och kunnat kompensera för hälften av bortfallet av den tidigare exporten.

Den nya transportlösningen, som alltså var att iordningställa pipe-lines som låg i malpåse, gladde särskilt gulfstaterna som tidigare varit helt beroende av Iran, ett land som de länge ogillat.

Detta betyder troligen att Iran förlorat sitt viktigaste trumfkort – om inte gudarna gör någon annan oväntad manöver. Claude sammanfattar så här:

Det här är kanske det mest slående: den ”energikris”-rädsla som dominerade i februari–mars byggde implicit på antagandet att en stängning av Hormuz skulle vara katastrofal eftersom det inte fanns några substitut. Krigets faktiska förlopp har visat att substituten fanns hela tiden — bara oanvända i normala tider eftersom pipeline-transport är dyrare och mindre flexibelt än tankertrafik genom sundet. Kriget tvingade fram en snabb, kostsam omställning till kapacitet som redan var byggd men underutnyttjad, snarare än att skapa ny kapacitet från grunden.