BITTE ASSARMO: Morfar, midsommar och färskpotatisen

Nu är det midsommar och som alltid ser jag fram emot nypotatisen, sillen och nubben. Jodå, nubben har sin självklara plats på mitt midsommarbord, liksom en god öl. Och traditionsbunden som jag är firar jag midsommar precis så som jag alltid gjort, även om platsen för firandet växlat genom åren.

När jag var barn firade vi midsommar i trädgården hemma hos morfar. Någon midsommarstång brukade vi inte ha, däremot lövad veranda och blomsterkransar. Blommorna plockades, något otippat, av pappa som älskade att strosa i naturen runt hemmanet och som plockade de mest fantastiska sommarbuketter med prästkragar, smörblommor, blåklint, timotej och hundkäx. Sedan band mamma och moster Britta kransar till hela familjen.

Midsommardansen ägde rum i folkparken Tallunden, som låg ett par kilometer in mot stadskärnan, och dit gick vi nästan allihop utom morfar som hellre tog en tupplur i hängmattan.

-Jag har dansat runt majstänger så det räcker men ni som har unga ben kan väl ta en svängom, brukade han säga.

Sillen och nubben ville han dock inte vara utan, och framför allt inte nypotatisen. När han var barn i slutet av 1800-talet var nypotatis sommarens delikatess framför alla andra – dessutom den enda delikatess familjen hade råd med. Så när de kunde ta upp nypotatis ur landet var det fest i soldattorpet. Eftersom det lilla torpet också födde en ko och hade en liten täppa med örter och annat trevligt fanns dessutom grädde och gräslök att tillgå. Mamma Emma blandade tjock grädde med salt och gräslök och sedan doppade familjen de små nykokta potatisarna i ”grädd-dôppan”.

Jonas Engman, som är intendent på Nordiska museet, brukar i intervjuer hävda att ätandet av färskpotatis är en modern sed som började sprida sig i början av 1900-talet, då bland de bättre bemedlade. I det eländiga Fattigsverige hade folk helt enkelt inte råd att äta färskpotatis, menar han. Men såvida min morfar och hans föräldrar var unika i sitt slag så har Engman fel, alternativt en agenda. Även en fattig torparfamilj visste att njuta av försommarens primörer långt innan det moderna folkhemmet byggdes.

När min morfar berättade om sin barndom, om mamma Emma och pappa Vilhelm, så var det med glädje och stolthet. Han högaktade sina föräldrar och beundrade deras sätt att med små medel skapa en trygg och kärleksfull barndom åt honom och hans syster Emilia. Med Emma och Vilhelm som förebilder skapade han senare själv ett gott hem åt sin egen familj, tillsammans med makan Elin. Det han inte hade i plånboken hade han i händerna, som han sa – som många många äldre sa på den tiden – och han arbetade oförtröttligt för att ge maka och barn allt de behövde.

Jag minns midsomrarna i den lilla byn utanför Kristinehamn med stor glädje. Redan där och då kände jag mi oerhört nära mina äldre, döda släktingar och jag insåg redan då hur viktigt det är att känna sin historia och sitt kulturella arv. Och efter decennier av ständiga attacker mot den svenska kulturen har jag om möjligt blivit ännu mer medveten om den saken.

Att de statliga institutionerna helst vill att vi klipper banden bakåt och glömmer dem som byggde Sverige beror enbart på att de vill att vi ska vara så historielösa som möjligt när de bygger ett nytt land som vi inte känner oss hemma i. Att de ”fina” kulturmännen/kvinnorna hejar på beror på sannolikt på att de tror att det är framsynt att lämna sitt kulturarv bakom sig. Det får dem att känna sig lite förmer än vanligt simpelt folk som inte kommit så långt i utvecklingen ännu.

I själva verket är det förstås bara idioti att tro att man inte har någon kultur och i grund och botten är det faktiskt synd om dem om de tror att de på något sätt är frikopplade från historien och kulturarvet. Samtidigt gör de stor skada när de sprider det lögnaktiga budskapet om den icke-existerande svenska kulturen.

Ännu finns det dock människor kvar som kan berätta om samhällsbyggarna som stretade och arbetade långt innan folkhemmet var påtänkt. Och det måste vi fortsätta att göra, även när det känns motigt – även när vi blir beskyllda för att vara främlingsfientliga och reaktionära. Det är vi skyldiga både våra förfäder och dagens barn och unga.

Glad midsommar!

Bitte Assarmo