Gästskribent ROLF HANSSON: Från invandrarghettot intet nytt 

Redan i mitten av 1990-talet fanns mallar för hur invandringsrelaterade samhällsproblem skulle skildras inom den politiska korrekthetens ramar. Ett 27 år gammalt socialreportage ger ledtrådar till hur den svenska åsiktskorridoren skapades. Reportaget visar också att Stefan Löfven och hans partikamrater visst ”såg det komma”. Men de valde att titta bort. 

Nyligen gick jag igenom en hög gamla tidningar och fann ett nummer av numera nedlagda Månadsjournalen, närmare bestämt nr. 4/1995. Något överraskande visade sig tidningen innehålla ett hela tio sidor långt socialreportage om invandrarungdomar i Stockholmsförorten Husby, signerat Gellert Tamas (bilden). Tamas är numera kanske mest känd för sitt rabiata sd-hat och för att han hårdnackat håller fast vid uppfattningen att de ”apatiska flyktingbarnen” inte var en bluff. 

Dystra reportage om ungdomar i ”socioekonomiskt utsatta områden”, skrivna ur ett politiskt korrekt ”tycka synd om-perspektiv”, är sedan länge en kliché. Något av det första som slår en när man läser Gellert Tamas reportage är att det lika gärna kunde ha varit skrivet 2005, 2015 eller 2022. Det är bara tre detaljer som förankrar texten i 1990-talet: 

Det kompisgäng som Tamas följer består i huvudsak av tonårskillar med latinamerikansk bakgrund. De har sina rötter i Chile, Peru och Colombia. Om motsvarande reportage gjorts idag hade det troligen handlat om ynglingar med ursprung i Mellanöstern, Somalia eller Afghanistan. Latinamerikanerna har ersatts av invandrargrupper som språkligt, kulturellt och socialt befinner sig ännu längre från det svenska majoritetssamhället. Dagens integrationsproblem är följaktligen ännu större. 

Gellert Tamas nämner att det finns områden där 60 – 85 procent av befolkningen har invandrarbakgrund. Idag är andelen personer med utländsk bakgrund i områden som Husby och Rinkeby snarare kring 85 – 95 procent. Dessutom har antalet sådana områden ökat radikalt, och de finns numera över hela landet. 

Den tredje skillnaden mellan 1990-talet och nuet är kriminalitetens art och grovhet. Flera av killarna i Tamas reportage begår brott. Det handlar dock mest om stölder, häleri och slagsmål mot ungdomsgäng från andra områden. Numera utgörs ungdomsbrottsligheten i ”utanförskapsområden” i många fall av storskalig narkotikahandel, grova väpnade rån, och skottstrider där medlemmar ur rivaliserande gäng skjuter ihjäl varandra på öppen gata. 

1995 hade uttrycket ”åsiktskorridoren” inte myntats. Begreppet ”politisk korrekthet” var ännu inte vedertaget i Sverige. Sverigedemokraterna var ett marginellt extremistparti som fått 0,3 procent av rösterna i föregående års riksdagsval. Samhällsdebatten var inte alls så polariserad som idag, och det gick att framföra viss invandringskritik utan att utsättas för ”brunsmetning”. 

Ändå kan man i Gellert Tamas Husby-reportage ana vart debattklimatet var på väg. Man kan se det som att Tamas slår an tonen. Han demonstrerar hur invandringsrelaterade samhällsproblem får lov att skildras inom de ramar han och hans åsiktsfränder satt upp. Han visar vilka frågor som får ställas och vilka perspektiv som får belysas. Och därmed även – underförstått – vilka frågor och perspektiv man bör undvika om man inte vill riskera att bli utfrusen ur proffstyckar-eliten. 

I starkt vinklad journalistik visar sig budskap och värderingar ofta i lika hög grad i det som inte sägs som i det som sägs. Det gäller att kunna läsa mellan raderna och finna de följdfrågor som inte ställs och de uppföljande resonemang som utelämnas. I Tamas reportage finns åtskilliga exempel på hur relevanta frågeställningar lyser med sin frånvaro. 

Den mest uppenbara av de outtalade värderingarna i Tamas reportage är offermentaliteten. Invandrarkillarna i Husby framställs som om de inte har något som helst ansvar för sina egna liv och handlingar. Deras problem och tillkortakommanden skylls uteslutande på den påstått hårda tillvaron i förorten och på det svenska majoritetssamhällets påstådda rasism. 

Så här beskrivs en av intervjupersonerna när han talar om sina framtidsplaner – eller snarare om avsaknaden av sådana: 

Mattias pappa är från Eritrea, mamman är svensk. Mattias är svart. En dag när vi fikar på Kulturhuset pekar han mot Hötorgsskraporna. ’Alla drömmer om toppjobbet på högsta våningen. Men jag kommer att få städa där. I bästa fall.’ Han säger det konstaterande, som ett trist men ofrånkomligt faktum.” 

Här väntar man sig en rad följdfrågor. Vad har Mattias gjort för att få det där toppjobbet han drömmer om? Har han slutfört gymnasiet? Har han sökt universitetsutbildningar? Vad har han i så fall tänkt plugga? Om inte betygen och studiemotivationen räcker till för universitetsstudier, varför skaffar inte Mattias en praktisk utbildning som kan leda till jobb? Vad är det för fel med att bli exempelvis byggnadssnickare, undersköterska eller kock? Och hur såg arbetslöshetsstatistiken ut 1995? Visst var arbetslösheten hög då, men helt omöjligt att få jobb var det säkert inte – inte ens för en svart förortskille. 

Men det kommer inga följdfrågor eller uppföljande resonemang. Gellert Tamas godtar okritiskt Mattias uppgivna offermentalitet. Det svenska samhället är rasistiskt och en stackars mörkhyad Husbygrabb har inte en chans på arbetsmarknaden. För honom är alla dörrar stängda och bara kriminalitet återstår. Det är den bild Tamas förmedlar. 

Gellert Tamas förringar och bagatelliserar Husby-killarnas brottslighet. Kriminalitet och asocialt beteende framställs uteslutande som en konsekvens av de påstått svåra levnadsvillkoren i förorten. Resonemang om personligt ansvar och moral saknas totalt. Exempelvis skildras hur Bebino, en annan av killarna i gänget, sparkar ner en kvinnlig syokonsulent. Efter en beskrivning av själva misshandeln skriver Tamas: 

Det var aldrig meningen att börja slåss, berättar Bebino senare. Men ibland blir det bara för mycket. Med kraven hemifrån om att leva ett zigenskt liv och kraven från kompisar med helt andra värderingar. Och så gör tjejen slut. Bebino åkte till Tensta gymnasium för att snacka med henne, och då kom syokonsulenten och började jäklas. Bebino tände på för att lugna ner sig, men fick snedtändning.” 

Avsnittet om misshandeln av syokonsulenten följs av en skildring av hur Gustavo, Alfredo, Rodrigo och Ali ställer till bråk på en fritidsgård. De förstör ett pingisbord, hotar en fritidsledare med en skruvmejsel, och blir till sist utslängda efter att ha smällt av en fyrverkeripjäs i fritidsgårdens cafeteria. 

Även i detta fall godtar Gellert Tamas okritiskt det asociala uppförandet. Texten innehåller inga kritiska resonemang eller ifrågasättanden av intervjupersonernas beteende. Istället knyter Tamas samman de båda våldsskildringarna med följande kommentar, som i sammanhanget framstår som en ursäkt för våld och asocialitet: 

Livet här är som att gå balansgång på en klippkant, ett felsteg så faller du, och faller långt. Branten är aldrig långt borta och du tvingas gå din bergsstig varje dag.” 

Segregation och utanförskap är återkommande teman. Invandrarkillarna beskrivs som stående utanför det svenska majoritetssamhällets dörr, utan att bli insläppta. Tamas skriver: 

Det är inte lätt att tillägna sig svenska seder och bruk när nästan ingen av grannarna, skolkamraterna eller vännerna är svenskar. När vi sitter och pratar en kväll visar det sig att ingen av killarna har firat midsommar. ’Jo förresten’, invänder Hugo. ’Jag gjorde det i dagis som liten, men aldrig med familjen.’” 

Här borde förstås en kritiskt reflekterande reporter ha ställt en rad följdfrågor, i synnerhet som det på ett annat ställe i texten framgår att minst en förälder till en av killarna i gänget har intervjuats. Tamas borde ha frågat föräldrarna: 

När ni nu valt att leva i Sverige, varför har ni inte sett till att era barn fått ta del av svenska traditioner, exempelvis genom att besöka offentliga midsommarfiranden? Varför har ni inte inkluderat svenska traditioner i ert eget familjeliv? Varför umgås ni bara med andra invandrare med samma ursprung som ni själva? Varför har ni inte flyttat till någon mindre ort utanför storstadsregionerna, där både ni själva och era barn skulle ha fått betydligt bättre förutsättningar att integreras?

Till Hugo och de andra grabbarna i kompisgänget borde till exempel följande frågor ha ställts: 

Har ni gjort några försök att lära känna svenskar eller delta i svenska traditioner? Hur kan ni förvänta er att bli schysst bemötta av svenskar när ni själva dömer ut svenskar som kalla och snobbiga rasister?

Men också här lyser till synes självklara följdfrågor med sin frånvaro. Den bild Gellert Tamas vill förmedla är att segregationen uteslutande beror på rasism inom det svenska majoritetssamhället, och på att invandrare blir anvisade bostäder i miljonprogramsområden med låg social status. Invandrarna ses enbart som offer, utan eget ansvar eller möjligheter att påverka sin situation. 

Även när Tamas beskriver förortsproblemen ur mera övergripande perspektiv är texten hårt vinklad. Till exempel hävdar han att ”en fjärdedel av invånarna i Tensta och Rinkeby under tjugo års tid varit hänvisade till att leva på socialbidrag”. Påståendet kan mycket väl vara korrekt. Det kan nog stämma att man i Tensta och Rinkeby under en tjugoårsperiod konstant hade en hög andel invånare som var socialbidragsberoende. Men det intressanta är om det var samma individer som försörjdes av socialen under så lång tid. Och det var det sannolikt inte. 

Snarare kan man anta att områden som Tensta och Rinkeby under perioden 1975 – 95 i stor utsträckning var en första anhalt för nyanlända invandrare. De bodde i dessa områden under en period, då de inte kommit in på arbetsmarknaden och var i behov av socialbidrag. Efter hand som de lärde sig svenska, utbildade sig och fick jobb lämnade många av dem Rinkeby och Tensta, varpå de ersattes av andra nyanlända invandrare. 

Men denna aspekt undviker naturligtvis Gellert Tamas att ta upp. Den är ju inte i linje med den bild han vill förmedla, enligt vilken invandrare är passiva offer för rasism och klassförtryck. 

Efter huvudtexten följer en sida där fyra politiker och en socialchef ger sina synpunkter på reportaget, under rubriken ”Vad kan vi göra?”. Tre av de fyra politikerna tillhörde vid den tiden socialdemokraternas toppskikt. Dessa var Mona Sahlin, dåvarande vice statsminister, Juan Fonseca, dåvarande riksdagsledamot, samt Lena Nyberg, dåvarande socialborgarråd i Stockholms stad. 

De tre sossepamparnas kommentarer är till förväxling lika varandra. Alla tre är väl införstådda med de enorma sociala problemen i invandrartäta förorter, och alla tre menar att lösningarna är fler jobb och ökade satsningar på att invandrare ska lära sig svenska. 

Om någon till äventyrs trott att Stefan Löfven var ärlig när han 2019 ursäktade sig med att regeringen ”varit naiv” och ”inte sett den grova gängbrottsligheten komma”, så ges här alltså bevis på motsatsen. Redan i mitten av 1990-talet fanns på högsta nivå inom socialdemokraterna insikt om att ghettofieringen av förorterna utgjorde en social tickande bomb. Men i ett kvarts sekel valde man att titta åt ett annat håll och anklaga alla som påtalade problemen för att vara rasister. Och sossarna och deras stödpartier fortsätter i stor utsträckning med den taktiken än idag. 

Det har gått 27 år sedan Gellert Tamas gjorde sitt reportage om Husby-killarna, men texten kunde i princip ha varit skriven idag. Samma problem diskuteras fortfarande ur samma förutsägbara perspektiv. Journalister med en politiskt korrekt vänster-agenda använder sig fortfarande av samma nötta dramaturgi när de skildrar invandrare i förorten. Skillnaderna mellan då och nu är egentligen bara att invandrarna blivit fler och mera svårintegrerade, och att brottsligheten blivit grövre och råare. 

Samtidigt fylls de redan överfulla problemområdena ständigt på med nya invandrare, som i de flesta fall har ytterst dåliga förutsättningar för att kunna anpassa sig till det svenska samhället. 

Det brukar påstås att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Vad ska man då säga om det svenska politiska etablissemanget, som snart ägnat tre decennier åt att driva en invandrings- och integrationspolitik som redan i mitten av 1990-talet ledde till förödande sociala konsekvenser? Och vad ska man säga om den medieelit som med näbbar och klor försvarar denna politik? 

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.   

Gästskribent