PATRIK ENGELLAU: Den socialistiska människan

Med risk för att tala mot bättre vetande vill jag hävda att Sverige fungerar mycket bättre än det borde vilket kan ge skäl till eftertanke om det skulle vara sant. Normalt brukar sådana som jag vara snabba med att peka på allt som är dåligt i vårt land – sådant som skolan, köerna till sjukvården, brottsligheten och inte minst den stötande arrogansen och självgodheten hos vår politiska överhet etc – men vad vi inte tänker på är hur mycket värre det varit om Sverige hade betett sig enligt läroböckerna i nationalekonomi och samhällskunskap.

Jag skulle tro att den svenska ekonomin är till kanske sjuttiofem procent socialistisk. Med socialistisk menar jag en ekonomisk verksamhet som bedrivs som monopol eller i vissa fall i oligopol. Oligopol betyder att det finns ett litet antal producenter i branschen och att dessa har kommit överens om att samarbeta i stället för att konkurrera. (För företag är det en inneboende drift att försöka upphäva det slit och de ständiga kriser som tävlan med konkurrenterna alltid medför. Om bolagen i stället samarbetar kan deras tillvaro bli lika behaglig som om de faktiskt innehavt monopol. Minns den store skotske ekonomen Adam Smiths bevingade ord: ”Det förekommer knappt att företagare i samma bransch träffas, även om det bara är tillfälligt och för gamman, utan att samtalet slutar med en gemensam konspiration mot allmänheten som går ut på att höja priserna”.)

Nu kanske du invänder att socialism inte är när företag har monopol utan när staten styr eller äger företagen. Jag vet att det du säger är den gängse uppfattningen men jag tror att det som gör att socialismen fungerar dåligt beror på att producenterna nästan alltid har monopol. Den skadeverkan socialismen åstadkommer beror, tror jag, på förekomsten av monopol. Privata monopol är ofta inte ett dugg bättre än statliga monopol utan snarare tvärtom vilket nog beror på att statliga administratörer inte gör fel om de inte gör något alls och därför ofta ägnar sig att inte göra något alls medan administratörer i privata monopol fortfarande har piskan på sig att maximera vinsten vilket monopolet skänker dem obegränsade möjligheter att göra till kundernas stora olägenhet.

Denna observation, som är så självklar för dig och mig, är inte alls uppenbar för borgerliga politiker. I början av 1990-talet fick de regeringsmakten och ville då privatisera, varmed de menade sälja till privata företag, praktiskt taget allt statligt och kommunalt inklusive elkablarna till våra bostäder. Sådana elkablar är ett naturligt monopol vilket gav de nya privata ägarna rika möjligheter att skinna elanvändarna. Jag har aldrig hört de ansvariga politikerna be om ursäkt för sitt dåliga omdöme.

Halva BNP går i skatt vilket betyder att den halvan bedrivs socialistiskt. (Nej, inte riktigt, ty det kan förkomma konkurrens med skattepengar såsom när kommuner tar in anbud på parkskötsel men det är så lite att jag bortser från det.) Men även inom den andra hälften finns stora sjok av verksamheter som drivs socialistiskt, det vill säga som monopol eller oligopol. Exempelvis är de stora livsmedelskedjorna ICA och COOP etc misstänkta. ICA uppvisar en stark tendens att ersätta oberoende leverantörers produkter med sina egna så att jag till slut tvingas köpa ICAs egen prickiga korv och kycklinglårfilé. För övrigt finns det knappt några andra butiker än just ICAs. Sedan finns hela den organisationsapparat som ska förse oss med energi. Den har alltid varit djupt insyltad med staten och nu när allt snabbt ska klimatreformeras gäller det för företagen att ställa sig ännu närmare staten och lyssna noga för att hänga med i de ständigt föränderliga politiska tongångarna i ett system som med alla subventioner och regler alltmer fjärmar sig från något som liknar fri marknadsekonomi.

Och ändå fungerar det hela häpnadsväckande bra. Alla vet hur eländigt livet enligt alla teorier och erfarenheter gestaltar sig under socialismen, men så fungerar det inte här. Elektroniska skärmar vid busshållplatserna anger på minuten när bussen ska komma. Alla får sin lön eller sitt bidrag månadsvis på utsatt dag. Det finns gratis skola till alla. De flesta har ett välsorterat Systembolag på gångavstånd. Vårdcentralen ringer själv tillbaka om det råkar vara telefonkö när jag vill beställa tid. Tågen går för det mesta med schweizisk noggrannhet och skulle tiderna missas kan passagerarna få ekonomisk kompensation som utbetalas utan förhandling och krångel. Till och med posten fungerar faktiskt, hur det nu går till. Det finns visserligen inga fina postkontor som förr i tiden men breven trasslar sig fram och vissa dagar kommer brevbärare två gånger – eller tre om man även räknar tidningsbudet som numera blivit så tjänstvilligt att det erbjuder sig att leverera paket och bära tillbaka returer.

Min tes är alltså att Sverige inte fungerar som den socialistiska ekonomi vi faktiskt är utan mycket bättre. Om det verkligen ligger till på det sättet, vilket är svårt att bevisa, kan man ha anledning att fundera på vad det kan bero på. En lättfunnen förklaring inställer sig genast: vi tronar på minnen från fornstora dagar vilket betyder att den tröga historien inte hunnit med att tidsanpassa det svenska folkets mentalitet efter nya, försämrade omständigheter utan människor har kvar sitt ansvarskännande sinnelag från för 40+ år sedan.

Men en motsatt förklaring vill också ge sig till känna: hela idén om något slags korrespondens mellan samhällsorganisationen och människornas beteende kan vara felaktig. Våra beteenden är kanske inte alls socialt utan kulturellt eller rentav ärftligt betingade. Karl-Oskar och Kristina hade också erbjudit sig att leverera returpaket om de varit anställda av Pressens Morgontjänst.

Medan jag skrev detta hade jag lite serendipitet, vilket betyder turen att hitta något bra som man inte vet att man letar efter, när jag upptäckte följande relevanta observation i ärendet av den franske femtonhundratalstänkaren Montaigne:

Ett reglerat samhälle av medborgare är… en mäktig företeelse som är svår att upplösa. Det håller ofta stånd mot dödliga inre sjukdomar, mot orättfärdiga lagars skadeverkan, mot tyranni, mot ämbetsmännens övergrepp och okunnighet och folkets tygellöshet och uppror.

Men låt då följande av mig häromdagen upplevda scen sätta myror i ditt huvud. Bussen var proppfull, mest av yngre skolbarn som vräkte sig i stolarna medan några åldringar fick hålla sig i käppar och stroppar bäst det gick. Då tappar en tioåring en glassbägare på golvet varpå mormor och mormors sällskap lägger sig på golvet för att noggrant torka upp glassen med pappersservetter. ”Det där tyder på god ansvarskänsla”, sa jag erkännsamt när jobbet var klart. Då log mormor lite osäkert som om hon undrade om hon gjort något fel.

Patrik Engellau