BITTE ASSARMO: Nordiska museet oroas av svenska traditioner

Juni bjuder på ljusets midsommarfest och doft av hundkäx – i sensommartid doftar det krondill och höstsyrener istället. Det smaskas röda läckerheter i slott och koja och dricks hemkryddat brännvin med måtta och stil på den lagom svalkande altanen, eller på bryggan vid sjön. Sensommaren står i sin fullaste prakt och högsommarens lätt hysteriska semesteriver har lagt sig. Kräftans tid är inne och Nordiska museets intendent Jonas Engman oroar sig.

”Poängen är att vi sörplar, att vi äter brännvinsost, att vi dricker nubbe. Men när vi firar vår gemenskap betyder det också att vi utesluter andra. Kräftskivorna följer en ritual där det anses vara bättre ju mer autentiskt det är, alltså anses svenska kräftor bättre än utländska” har han sagt i en intervju.

Okej, jag medger att den här intervjun har några år på nacken. Men ingenting tyder på att Engman ändrat åsikt sedan dess. Och varför skulle han? Att svenskar har mage att föredra svenska kräftor framför kinesiska eller turkiska är ju rent diskriminerande!

Dessutom är ju kräftätandet en nästan sprillans ny tradition bland det så kallade vanliga folket – historiskt har vi knappt ätit kräftor alls, menar Engman, och i den mån det gjordes så var det kungligheter och fint folk som stod för ätandet. Vilka tror vi egentligen att vi är när vi sitter där och sörplar och exkluderar?

”I bondesamhället var man väldigt lite intresserade av kräftor, det betraktades knappt som mat. Det var de högre stånden som åt det. Först under 1900-talet plockades det upp av den växande medelklassen. Kräftätandet är väldigt förknippat med välfärdsamhällets [SIC] framväxt, det som vi kallar folkhemmet”, säger Jonas Engman.

Inte i min familj i alla fall. I min familj har det ätits kräftor åtminstone sedan de första decennierna av 1800-talet, sannolikt långt tidigare. Det framgår mycket tydligt i flera av de brev som min farfars far skrev till farfar mellan åren 1917 och fram till sin död 1924, där han drar sig till minnes barndomens kräftfisken. Farfars far August, som var född 1842, fiskade kräftor varje sommar och kräftburarna som användes hade hans egen far tillverkat drygt tjugo år tidigare, enligt breven.

Såvida inte farfarsfar och farfars farfar var de första och enda bland allmogen att fånga och, med god aptit, avnjuta kräftor under sensommaren är det officiella narrativet alltså snarare en gissning än ett vetande. Och gissningen rimmar ju väl med Nordiska museets uppdrag som, av allt att döma, till stor del går ut på att fostra svenska folket in i tron att svensk kultur är obefintlig och att det vi betraktar som djupt rotade traditioner antingen tillkom under folkhemsbygget (Sverige fanns inte innan socialdemokraterna kom till makten) eller härstammar från andra kulturer.

Att alla kulturer lånar av varandra, och att traditioner skapas och omskapas över tid, är inte lika viktigt att betona. Det viktiga här är att klargöra att just Sverige saknar traditioner. Eller, som Jonas Engman sa i en intervju i Folkbladet 2018:

”Troligtvis har inte en enda av de traditioner som vi firar i dag sitt ursprung i Sverige”

Det är dock omöjligt att så kategoriskt avfärda våra traditioner. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om våra förfäder bland de lägre klasserna för att så tvärsäkert kunna komma med den här typen av påståenden, vilket Jonas Engman naturligtvis är väl medveten om. Därför är hans ständiga uppfostringskampanjer djupt ohederliga.

Så hur är det då med det exkluderande kräftätandet? Är det en ny eller gammal tradition?

Det kan varken Jonas Engman eller någon annan svara på, men det troliga är förstås att det ätits kräftor i Sverige lika länge som det har bott människor här. Människan är en överlevare, och överlever gör man inte om man ratar det som kan fiskas i sjön. Genom historien har det ätits insjöfisk som de flesta numera kastar tillbaka när vi får dem på kroken, såsom mört, löja och braxen, och det är högst sannolikt att även kräftor stod på de fattigas meny. Det skulle både etnologer och andra förstå, om de inte vore så sorgligt styrda av konsensus.

BILD: Carl Larsson (1897)

Bitte Assarmo